3 veckor

Igår försvann stygnen på Vårdcentralen! En alldeles lagom försiktig sköterska utförde jobbet relativt smärtfritt. Jag förvarnade henne om att jag kunde vara extremt kinkig men åter igen var det inte lika obehagligt som förra gången. Det sticker och ömmar självklart då de pillar i små öppna sår och drar bort objekt som inte ska vara där, men jag var ganska lugn. Kanske var jag mer beredd den här gången. Det blödde lite från ett stygn när jag väl kom hem till skillnad från första gången, annars var det mest skönt att bli av med stelt plåster och stygn.

 

Jag har börjat gå på foten och lägger försiktigt vikt på tåleden emellanåt, både med och utan specialskon. Redan i slutet av förra veckan lyckades jag gå till tvättstugan och tillbaka utan några problem och jag har inte alls samma behov av att ha foten i högläge hela tiden. Jag kanske inte springer maraton inom kort men jag tror att det är bra att faktiskt använda foten lite försiktigt den här gången då det faktiskt går! Såhär i efterhand känns det jätteskumt att den högra foten höll sig svullen och jätteöm såpass länge.. Trots morfin kunde jag ju inte böja den tån särskilt långt de första månaderna. Den vänstra stortån däremot kan jag ju redan nu böja typ lika långt uppåt som jag kunde böja höger vid återbesöket efter 2 månader. Att böja den nedåt är inga problem alls. Överlag så känner jag inte av foten så mycket. Det sticker till ibland och ömmar lite men det finns ingen konstant krypande känsla i foten som håller mig vaken. 

I övrigt så ska jag ju som sagt motbevisa Dr. Helde och återfå full mobilitet i min högra fot, varpå jag börjat leta efter passande rehabilitering. Jag har hittat övningar från ett rehabcenter i USA som de hävdar kan hjälpa trots att det gått en tid sedan jag opererades, så dem ska jag prova. Jag tänker även kontakta rehabiliteringsavdelningen på sjukhuset där jag bor och be om ett utlåtande. Som sagt, det SKA gå.

Nu blir det pandemijul och ett isolerat nyår med sambon, sedan ska jag dyka in i nya livsprojekt med två (snart) fungerande fötter!

 

Okej, liiite svullen är jag väl...

5 dagar

Det har nu gått 5 dagar sedan andra operationen och jag klättrar på väggarna... Jag har så äckligt tråkigt på soffan och min kropp vill inget hellre än att springa ut i skogen, bära tunga grejer eller klättra i träd (dvs saker som jag normalt inte gör särskilt ofta). Ryggen är redan öm och "förlegad" och kan inte förstå varför i hela friden jag sitter still. Måtte det här högläget komma till ända snart så att jag kan röra på mig...!

Däremot kan jag säga att den här foten inte gör hälften så ont som den första gjorde de första dagarna. Trots en massa utskrivna fina piller så har jag inte tagit något skoj sedan igår eftermiddag och idag enbart 500mg paracetamol på morgonen. Det behövs inte alls och enda gången foten gör ont eller är obekväm är när den inte ligger i högläge en längre stund -även om den inte är lika känslig som höger var. Efter 3 dagar tog jag en dusch sittandes på golvet och igår rök bandaget -som inte satt lika tajt den här gången, och kvar sitter ett stelt plåster med torkat blod precis som förra gången.
Jag har inte stöttat så mycket på foten då tåleden "knäpper till" när jag gör det vilket är sjukt obehagligt, däremot har det varit ganska lätt att böja på tån. Det är mest plåstret som tar emot även om det självklart är ömt. Den här gången införskaffade jag ett par bättre begagnade kryckor innan operationen så att min sambo skulle slippa bära runt på mig så de använder jag flitigt vid förflyttning genom lägenheten.

Idag bokade jag in stygnborttagning till den 21 december så jag blir befriad strax innan jul. 

 

 

Lite mer blåslagen än förra gången :p

Operation #2

Då var det gjort! Igår blev det en dagstripp till Uppsala för att operera andra foten. Jag kände mig lite som en veteran den här gången där Descutan-duscharna gick per automatik, jag gjorde allt prepp enligt anvisningar och var inte ett dugg orolig när jag steg in genom sjukhusdörren! Jag var snortrött efter att knappt ha sovit en blund (jag har ju resefeber deluxe och vad som helst kan hända under en 4 timmars lång bilkörning) och gått upp vid 5.00. Den här gången ville jag inte riskera för mycket Corona-baciller så istället för att övernatta på hotell så fick det bli en dagstripp till Uppsala. Min sambo ska ha en STOR eloge som körde både dit och hem och spenderade halva dagen medan jag opererades till att sova i bilen. Han var ju inte välkommen med den här gången...

 

Det första jag fick reda på när jag anlände var att min doktor Johan Hising hade fått gå hem på morgonen och min operation skulle istället utföras av deras andra fotkirurg Rickard Helde. (Det måste vara en grej att bara anställa fotkirurger med annorlunda efternamn.) Jag kände att jag inte hade mycket till val då jag redan var där och alla försäkrade mig om att han var minst lika skicklig som Hising! Dessutom jobbar de ju väldigt nära varandra och känner till varandras arbete. Eftersom Dr. Helde tagit på sig alla Dr. Hisings patienter för dagen så blev det lite väntetid och folk var lite mer stressade än normalt, ändå tyckte jag att de skötte det mesta galant..

 

Jag fick träffa en jättegullig sköterska vid namn Torun som tog så väl hand om mig fram till att det var min tur för operation. Hon gav mig godis i armen och såg till så att jag mådde ok trots hungerillamående och trötthet.

Glukos är fina grejer

Hon framförde även mitt önskemål att få lugnande precis innan lokalbedövning som jag fick förra gången vilket inte var några problem alls. Men alltså, Fentanyl rakt in i armen är inte att leka med! Heeeela rummet snurrade en bra stund och alla bekymmer flöt iväg medan jag fint väntade på att få komma in till operation. Det var allt starkare grejer än jag fick den första gången... sedan fortsatte de med något som heter Dexdor under hela ingreppet. Allt för att hålla mig lugn som en filbunke. Den här gången kändes de mer noga med att hålla koll på min hjärtrytm och andning, men det kan bero på att medlet var relativt nytt. (I alla fall som jag uppfattade det)

Det var en väldigt pratglad ensemble i operationsrummet. Jag fick återse Elisabeth från förra operationen och stifta bekantskap med Monica och självklart Dr. Rickard Helde som alla pratade på muntert under de 25 minuter som ingreppet tog. Vi pratade om allt från framtidsdrömmar till mitt och Rickards gemensamma öde att vara nitiska språkpoliser som hatar särskrivning =D

Dr Helde hade innan operationen tagit sig en snabbtitt på min högra fot -vilken han sa var väldigt snyggt korrigerad, och konstaterat att den nog inte kommer att bli mycket rörligare (vilket ska motbevisas till varje pris!) och att det troligtvis beror på bristande rörelseträning. Därför fick jag på operationsbordet, direkt efter operation, vicka på tårna och han visade mig att de GÅR att böja fullt ut direkt efter ingreppet. Detta för att psykiskt underlätta min kommande rörelseträning trots att det gör ont.

 

Sedan fick jag macka, juice och tée medans min arm sög i sig det sista av glukosen. Jag blev tillsagd att ringa på hjälp när jag behövde gå på toa i och med allt lugnande jag fått men det var inga problem. Jag kände mig mest trött och i vanlig ordning kändes foten som ett vedträ.
Trots lugnande kände jag mig nog mer vaken under ingreppet den här gången men allt kändes ganska bekant :p Helt normalt att någon sågar och skruvar i mitt vedträ till fot!

Det blödde igenom förbandet ganska direkt efter mitt toabesök så en sköterska bytte det yttre bandaget och skickade med mig ett extra. Hittills har det inte blött igenom igen men plåstret känns stelt när jag rör på foten, precis som förra gången.

 

Strax efter 17.00 lämnade jag sjukhuset och satte mig tillrätta i baksätet på bilen där min sambo sussat sedan jag blev inlagd 11.00 och det bar av hemåt igen. Vi stannade till på närmsta apotek där min sambo hämtade ut min Oxynorm -den här gången var han instruerad att inte acceptera Oxycodone då jag blev lite illamående av den sist (trots att det är samma medel, skillnaden är tablett och kapsel) så det blev rätt. 

Vi fortsatte sedan hemåt och stannade bara till ett par gånger för att kissa. Jag brukar vara riktigt vass på att hålla mig men i mitt drogade tillstånd blev det ett krisstopp vid ett dike mitt ute i ingenstans! I duggregn ^_^

Väl hemma höll bedövningen i sig och jag slängde i mig lite paracetamol vid 22-tiden då det började småsticka i foten och sedan en Oxy en stund efter 01.00 när jag kom isäng. 5 timmar senare tog jag 1g paracetamol och somnade om. Nästa Oxy togs vid 13.30 och så har det fortsatt... Överlag känns det inte alls lika smärtsamt som det gjorde första gången! Kanske är jag bättre på att tajma tabletterna, kanske gjorde Dr. Helde ett bättre jobb ;) (säg inte till Dr. Hising att jag sagt så) Kanske är jag bara härdad ;)

Så nu får vi hoppas att allt går som det ska och läker ännu finare än förra gången!

 

Jag ska också tillägga att jag vickat på tårna sedan jag kom hem och med jämna mellanrum tänjer jag lite längre med handen. Dr. Helde tyckte att jag skulle börja med all rörelseträning lite tidigare i och med svårigheterna med högerfoten.

En helt ok början på December...

10 månader

Det är mycket som inte riktigt blev som man tänkt det här året p g a pandemin, och det får man helt enkelt finna sig i och ta det en dag i taget. Trots att jag är beroende av att planera så är jag nog ganska bra på att ta det som det kommer trots allt. Jag har gett min högerfot tid att läka och tagit mig tid att rehabilitera och även om det inte känns hundra än så är jag ganska nöjd med resultatet. Det har ju inte gått ett år riktigt än ;)

I måndags fick jag äntligen prata med Dr. Hising igen efter att det gått 8 månader sedan mitt återbesök. Detta efter att jag mailat kliniken och bett om en telefontid. Dels för att jag kände att det var hög tid att redogöra hur det gått och dels för att jag noterat en notis på deras hemsida -nämligen att de ska sluta utföra fotkirurgi efter årsskiftet(!) p g a ändrade avtal. Byråkrati i följderna av Corona...

Jag kände kort och gott att eftersom jag gett Hising mitt förtroende att såga i mina fötter så ville jag självklart att han skulle fullfölja det han påbörjat, varpå vi beslöt att boka in min andra operation. (Omg!) Det blir troligtvis ingen road trip genom Europa i december som planerat i alla fall så varför inte ta tillfället i akt? Ready or not, here I come! :D

I början av december händer det om ingen avbokning sker så jag får komma tidigare. Carpe diem, liksom.

Det SKA gå hela vägen till 90 grader

Nu riktar vi uppmärksamheten tiiill: vänsterfoten!

9 månader, 3 veckor

I år bestämde jag mig för att ta ett långt sommarlov -mitt första på många många år. Det kändes lägligt mitt i en pandemi :p Det har jag mestadels ägnat åt att helt enkelt ja.. ha sommarlov, ta långa promenader och flitigt rehabilitera högerfoten. Det går relativt bra men så sjukt långsamt. Efter 7 månader hade jag kommit en halv centimeter längre än efter 3 månader och idag är det ingen större skillnad jämfört med då. Däremot är det inte i närheten lika obehagligt och ömt som då så jag intalar mig att det går åt rätt håll...

Jag har under sommaren masserat "knölen" med handflatan en del för att mjuka upp ärrvävnad och mjukdelar och det verkar ha hjälpt då det inte stramar lika mycket där längre. Jag har kunnat ta i för kung och fosterland i mina försök att böja stortån uppåt med handen och det blir långsamt lättare att säga VAR det gör ont -vilket är omkring där det sågats (inte över det synliga ärret). Den stora senan som tydligt syns under hålfoten känns kortkortkort och behöver stretchas massor! Jag jobbar på det...

Ju mer "uppvärmd" foten är desto mindre ömmar den och det ska väldigt mycket till för att något ska göra märkbart ont. Däremot så kommer jag inte lika långt när foten inte är uppvärmd, vilket gör att det nästan känns som att börja om från "utgångsläge: stel och meh" varje morgon. Om det "färdiga resultatet" ska presenteras efter 1 år så får jag kanske stretcha hårdare..?

Rörlighet - 8 månader. 10cm

Ärret ser jättefint ut

 

Slutresultatet närmar sig...

5 månader

Hög tid för en uppdatering, även om jag inte har jättemycket att rapportera...
Svullnaden har mer eller mindre lagt sig men kommer så smått tillbaka vid promenad och annan ansträngning. Detta har gjort det lättare att rörelseträna då tåleden är mer "fri" men uj vad det tar emot! Att böja tån nedåt går bättre än tidigare även om det tar emot på ovansidan något, uppåt har jag tyvärr inte märkt någon större skillnad än för 2 månader sedan... :( Jag försöker som vanligt hålla modet uppe och intalar mig själv att jag är extra känslig och kommer behöva tid. Det mest positiva är väl att ingen smärta eller ömhet består så länge efter att jag slutat rörelseträna, det måste vara ett gott tecken!
Det går bra att gå hemma, då känner jag inget större motstånd men så fort jag får på mig ett par skor så stramar och ömmar det på insidan och undersidan av foten -i höjd med där benet sågats av och läkt ihop. Jag vet inte om det betyder något men jag ska definitivt informera min doktor så snart han ringer. Jag har inte fått mitt telefonåterbesök än men nu i Corona-tider har jag förståelse för att saker och ting blir försenade och nedprioriterade. Om det dröjer alltför länge så kommer jag nog höra av mig själv för att få veta om det känns som det ska. Det är ju stor skillnad på rörligheten i leden från första återbesöket efter 2 månader men jag dansar ju inte balett inom en snar framtid då jag inte kommer upp helt på framfoten ;p

Jag tycker inte att högerfoten ser så mycket 'smalare' ut än den vänstra men jag kanske har blivit lite hemmablind... Varje gång jag ställer mig framför spegeln barfota blir jag glad över hur fin den opererade foten ser ut även om stortån inte är spikrak. (Men det visste jag ju att den inte skulle bli) Den är ändå sjukt mycket rakare än den oopererade!
Dessutom så fick jag ner foten i mina "doomsday-skor" häromdan! Mina smalaste, spetsiga pumps med silverklack som jag aaaldrig trodde jag skulle kunna ha på mig igen! Men det gick! Ingen knöl tog emot och ingenting gjorde märkbart ont :) Det får jag väl ändå se som ett framsteg.

Jag har kollat upp lite rehabiliteringsövningar på nätet som känns ok (och som gör det lite roligare att rörelseträna) men det blir inte mycket av då området jag nämnde tidigare snabbt blir ömt om jag tänjer för mycket. Jag tar det i omgångar och har som rutin att göra det flera gånger varje dag. Jag hoppas det lägger sig snart! Jag har läst att en viss ömhet kan bestå i uppåt 6 månader -så jag kanske ska räkna med minst 8 ;)

 Rörlighet - 5 månader

 

Ärret ser fint ut, det är mer tydliga 'fläckar' bredvid

Tydlig skillnad :) Ingen knöl och inte samma smärta

3 månader

Vilja, våld och vaselin!!! Ja, faktiskt.. massor med vilja, lite våld emellanåt och lite vaselin över ärret och jag känner att jag har kommit långt!
Foten är fortfarande svullen och öm från och till men på det stora hela så börjar det äntligen kännas ganska bra trots allt.. Jag haltar väldigt sällan men går helst inte i alltför smala skor än då det trycker obehagligt strax över där knölen suttit. Jag har fortfarande en ömmande punkt från ett av stygnen där som tar evigheter på sig att läka, men det är inget som ser inflammerat ut. Några gånger om dagen "svider" det lite under huden runt området där benet sågats av och där skruven sitter, vilket förhoppningsvis kommer klinga av med tiden. Den som lever får se ;)
Jag är så oerhört glad att det går framåt och jag har börjat tycka om min nya fot mer och mer ju mer den ger med sig. Snart kan jag dansa och svansa runt på höga klackar igen utan att lida av smärtan efteråt!

Rörlighet - 3 månader. 9,5cm

Det är jättekul att se att jag har så många läsare!
Tycker du min blogg är intressant eller givande, eller har du några frågor?
Skriv jättegärna en rad eller två så lovar jag att svara =)

2 månader, 2 veckor och 2 dagar

Jag var bara tvungen att lägga upp en uppdatering till för här gick det fort! Jag pressade nog lite extra så avslappnat jag bara kunde och vips så kom jag lite längre :) Det hjälpte nog att svullnaden lagt sig för en stund med.

Rörlighet - 2 månader, 2 veckor och 2 dagar. 8cm

2 månader och 2 veckor

Efter 10 veckors sjukskrivning har jag äntligen återgått till jobbet och överlevt min första vecka. Det har inte varit mycket att göra pga rådande omständigheter i och med Coronahysterin så jag har mest suttit still och hållit ställningarna i min hotellreception. Försäkringskassan var snabba med att ordna med betalda taxiresor till och från jobbet under mina sista 2 sjukskrivningsveckor så jag besparas den 25min långa promenaden vilket jag är oerhört tacksam för! Foten går fortfarande knappt ner i mina smala skinnloafers som jag normalt har på jobbet så min kostym ackompanjeras av ett par jättefula sandaler i plast (som visas i föregående inlägg)! Det känns trots allt skönt att inte stänga in mina tår i ett par skor och lätt kunna ta av skon och tänja på stortån då och då. Foten är lätt blå och svullen efter en dag på jobbet men inte extremt öm efter "normal use" så att säga. Jag småhaltar men kan gå i trappor utan några större problem så jag vill nog säga att vad beträffar den generella smärtan så går det i rätt riktning. Jag ojar mig väldigt sällan i alla fall ^^
Rörligheten däremot går lååångsamt framåt men jag antar att det är så det är med rehabilitering och det känns fortfarande som att svullnaden håller tillbaka tåleden lite och det gör förbannat ont att tänja på den.
Nu ska jag ta helg och försöka ta det lite lugnt en stund och hoppas på att världen inte går under den här gången heller.

Rörlighet - 2 månader och 2 veckor. 7cm

Från den ljusare sidan...

...så har såret läkt fint och ärret kommer knappt att synas alls

2,5 veckor

 3 veckor,            1 månad,            5,5 veckor

6 veckor,            7 veckor,            8 veckor

...och jag har för första gången en högerfot vars alla fem tår får plats i en helt vanlig sandal. Vänstertårna är ju mobbade och ser ut att vilja överge skeppet. Vad mycket några millimeter kan göra...

2 månader - återbesök

Jag hade önskat att det här inlägget skulle bli lite mer uppmuntrande men tyvärr blev det inte så.
Igår var jag på återbesök (260kr) på Elisabethsjukhuset i Uppsala, exakt 2 månader efter operationen. Efter att ha suttit i bil med skor (de enda skorna som går på, mina 8 år gamla London-"Converse" inköpta för £6) i 4 timmar innan besöket så var foten rejält "missfärgad" (blå) som Dr. Hising förvånat uttryckte det. Men efter att ha lagt upp den i högläge så försvann det långsamt igen. Jag kan inte minnas att den sett ut så tidigare så det var ju lägligt! Han påpekade att stortån drar sig mot resterande tår och frågade om det stör mig. Det har den ju gjort större delen av mitt liv men jag hade kanske hoppats på att den skulle sluta med det. Men jag får väl medge att den inte puttar på dem riktigt lika mycket som tidigare.

Undersökningen gick vidare med att han frågade hur det gått och hur det känns och jag sa att jag ju känt mig väldigt stel och är det även idag. Min förhoppning var att han, liksom Magnus på rådgivningen, skulle säga att det var fullt normalt, men nej. Johans panna fick snabbt en orosrynka och han sa något i stil med "så ska det ju inte va". Han studerade mina röntgenbilder från innan operationen, klämde och böjde på min stortåled och konstaterade att de inte gjort något under ingreppet som skulle kunnat orsaka stelheten.
Jag försökte fokusera och läsa av hur allvarligt han tyckte det var, jag frågade även om värsta tänkbara scenario OM det inte släpper, men av förståeliga skäl ville han självklart inte spekulera i det. Han försökte lugna mig med att jag kanske bara behöver mer tid och att vi ska höras om ytterligare 2 månader med förhoppningen att jag då säger till honom att det känns bättre.
Jag gick därifrån ganska rädd och djupt besviken och fick ta tag i alla nerver jag har för att inte tappa det. Jag har ju varit väldigt optimistisk och glad åt att äntligen ha fått bli av med en av knölarna så det här kändes som ett otroligt hårt nedfall! Nu låter det här extremt men jag ska även påpeka att jag hade gått upp tidigt och inte sovit så mycket natten innan, så allt var jobbigare än det hade kunnat vara. Jag är tacksam att min sambo var där som mitt orubbliga stöd <3
Idag har jag sovit ut och försöker att släppa oron och låta tiden ha sin gång. Jag har ju tidigare påpekat att jag läker långsamt och jag hoppas innerligt att det är så även i det här fallet. Jag kommer tänja och böja och följa millimeterna noga framöver! Så hoppas vi att jag kommer med glada nyheter snart så jag inte avskräcker helt ;)
Jag har ju läst andra bloggar där folk tycks ha fått tillbaka sin rörlighet successivt under flera månader så jag försöker att tänka på dem och sikta högt.

När jag böjer tån nedåt så känns det lite som om jag har en inflammerad sena på ovansidan av tån som motverkar att jag böjer mer. Försöker jag däremot böja den uppåt så tar det bara stopp, som att det inte ska gå längre. Så här kommer första statusrapporten:

Rörlighet - 2 månader. 6cm

Referensbild av vänster fot - inte opererad

Jag SKA dansa och gå i högklackat igen om det så är det sista jag gör!
Bara så att ni vet...

6 veckor

Nu har det faktiskt passerat 6 veckor. Det känns som att det gick jättefort! Men om jag tänker närmare på det så känns det också som en evighet.
Då det hade gått 5 veckor kände jag att det nog inte var helt realistiskt att gå tillbaka till jobbet en vecka senare varpå jag mailade till Magnus på rådgivningen som bokade in en telefontid med Dr. Johan Hising. Vi pratades vid för fyra dagar sedan om hur det har gått och hur det känns och han bedömde i samråd med mig och hur jag kände att jag nog skulle ta ett par veckor till. Det känns så främmande för mig att en människa säger åt mig att känna efter och vara lyhörd för vad kroppen säger då jag under så många år fått höra motsatsen ^^ Idag vet jag ju med mig att jag kan vara känslig men det gör mig ju inte mer benägen att ignorera kroppens signaler. Gör det ont så gör det och då får det vara så. Däremot så har jag ju lärt mig att stå ut med en del smärta och inse när det faktiskt blir "för mycket".
Men åter till dagsläget då; Jag har inte gått så långa sträckor fram till den här veckan och drar mig för att lägga vikt på tåleden då den snabbt svullnar upp och blir jätteöm. Tån är stel som en pinne när jag försöker att böja den uppåt, däremot går det bättre nedåt (när den inte är svullen). Nu har jag även börjat kunna böja "toppen" av stortån och inte bara första biten, men det går ju inte jättelångt. Dr Hising påpekade att det är normalt att vara stel så jag gör mitt bästa för att inte oroa mig. Jag har ju läst lite för många skräckhistorier om dåliga resultat och folk som skyller på att de inte rörelsetränat tillräckligt osv... Men jag väljer att lyssna på min doktor och min fot och pusha så långt det går utan att det gör ont. Förr eller senare SKA det släppa.
Han var lite konfunderad över att mitt operationssår läkt så långsamt (sista biten skorpa föll av dagen efter vårt samtal) men jag håller det rent och har stenkoll så att det inte blir irriterat. Det är speciellt en punkt som är väldigt öm och lite irriterad men det vätskar och bränner inte, utan kryper mer så jag hoppas att det bara läker -i sin egna långsamma takt.

För ett par dagar sedan tog sambon med mig på "shoppingtur" till djuraffären, matbutiker, Dollarstore och Rusta för att helt enkelt ta min första normala "promenad" och se hur det kändes. Jag skulle även bunkra upp så att jag kan klara mig själv i 10 dagar då han reste iväg i morse. Det gick helt ok även om jag var tvungen att vila foten på instrumentbrädan i bilen under transporten mellan butikerna och framåt slutet av turen led jag i tystnad då foten hunnit bli oerhört svullen och öm. Men jag gjorde det i alla fall! Nu vet jag med all säkerhet att 2 veckors sjukskrivning till inte var en dum idé. De ska jag spendera med att fortsätta försöka lära mig gå och hoppas på att jag snart kan ta ett normalt rullande steg utan att vilja skrika och komma längre än till brevlådan.
Idag fick jag även besök av en manlig kompis som hade tagit med sig två par skor i storlek 42. Detta för att jag i förra veckan försökte mig på att prova ALLA skor vi har hemma för att se om någon överhuvudtaget skulle fungera att jobba i då foten förmodligen kommer fortsätta att vara svullen även då. (Det finns ju inte en chans att jag får ner foten i mina nätta små skinnloafers.) Jag har normalt storlek 39 och min sambo 40-41 men jag fick inte ner foten i någon sko alls. De min kompis tog med sig däremot gick utmärkt! Jag ser lite ut som en clown i converse eller en tonåring med fölben och alldeles för stora fötter men det går! Så om det blir aktuellt är jag nu riggad så att jag slipper jobba med specialskon. =D

Alltid ganska svullen, men vänster gör oftast mer ont!

Rådgivning

Alltså Magnus på Elisabethsjukhusets rådgivning -vilket jävla orginal! En helt underbar människa som kan snacka ^^ Jag hörde av mig via mail för att försäkra mig om att saker går i rätt riktning och att jag gör rätt med rörelseträning mm och han ringde tillbaka för att svara på mina frågor. Jag har känt mig väldigt stel i tån och tycker inte att jag kan böja på den mer nu än för tre veckor sedan, men han försäkrade mig om att det är helt normalt då jag anses vara nyopererad (trots att det gått en månad). Foten är svullen och såret känns spänt men det gör inte ont längre. Det kan krypa lite ibland och som Magnus sa så läker det nu inifrån. Han avfärdade råd jag läst om att massera ärret för att det ska spänna mindre och sa att jag kan smörja det med lite mjukgörande kräm om jag vill.
Han tyckte att jag kunde utöka rörelseträningen till 2 gånger per dag istället för en men att jag med gott samvete kan ta det ganska lugnt och betonade att jag ska sluta om det gör ont. Han sa att patienter ofta stressar vilket slutar med att de överanstränger sig och får ont, men i mitt fall ville jag bara veta att jag gör tillräckligt för att få ett så bra resultat som möjligt.
Vi pratade en lång stund om allt ifrån sjuksköterskestudenter till högklackat och han tyckte jag var en väldigt roande patient ;D

Annat smått som hänt är att jag för ett par dagar sedan duschade foten för första gången efter operationen! Det var helt underbart trots att såret värkte och foten blev mer svullen efteråt. Jag pillade bort en bit tråd med en nål vid sidan av operationssåret som sköterskan på vårdcentralen hade glömt, sedan dess läker det på fint och det är främst småsåren där tråden suttit som ska läka nu. Jag ska tillägga att jag inte klandrar henne för att ha lämnat kvar tråden då jag nog var extremt tjåpig när hon tog bort stygnen! :p
Jag kan nu stå med hela vikten på foten utan att det gör ont. Framsteg! Nu ska jag gå runt lite med min specialsko och lära mig gå som vanligt folk. Jag har insett att jag inte bara vinklat fötterna utåt och gått på utsidan under alla dessa år. Jag har även "knipit" med tårna i slutet av varje steg, troligtvis för att ha mer kontroll och undvika belastning på knölen. Det ska tränas bort!

3 veckor - Ett litet steg...

Idag har jag GÅTT på min söndersågade fot!!
Enligt instruktioner jag fick på papper innan operationen ska jag börja försöka att lägga mer vikt på stortån efter 3 veckor, vilket är idag! Och som den duktiga patient jag är så har jag gått tvärs över hallen (med specialskon på), jobbat på att peka med foten framåt och lagt vikten över stortån i slutet av stegen -så mycket det gick med skon på. Den ska jag tydligen använda när jag går och står i 5-6 veckor, men jag får väl se hur det känns lite senare när såret är läkt och jag jobbat upp lite muskler i ankeln igen. (Just nu är det like svältvarning på höger ben i jämförelse med mitt vänstra som jag hoppat runt på :p) Skon är ju sjukt klumpig men det känns ändå som att foten är skyddad när jag flänger runt här hemma. Jag har i alla fall varit oerhört tacksam för den de gånger jag smällt foten i dörrposter och annat! ^^
Hur som helst så gjorde min lilla promenad inte ont alls men det känns svullet, lite ömt och foten blir varm väldigt fort. Nu vilar den åter på en kudde och försöker fatta att den faktiskt fungerar!

Såret har hållit mig vaken hela morgonen då det sticker och svider. Framförallt där knölen satt eller de sågat och skruvat tillbaka benet. Kan man känna när ben läker? =/ Det är hur som helst alltid som värst på morgonen av någon anledning.. Men det är ju tur att jag inte har någonstans jag måste vara så jag sover när jag får! Man är kanske sjukskriven av en anledning :)

2,5 veckor - stygnborttagning

Idag har jag krigat på vårdcentralen! Stygnen togs bort och jag kved mellan djupa andetag då jag tyckte att det var så sjukt obehagligt! Det gjorde inte ont direkt men stack till varje gång sköterskan "drog ut" ett stygn och då hon skulle pilla runt med saxen vid ett ömt sår. Det gjorde inte saken bättre att jag var jättetrött efter bara några få timmars sömn och var lite orolig för hur det skulle se ut. Jag har aldrig haft ett hopsytt sår med synliga stygn tidigare så det var en upplevelse och samtidigt en lättnad att äntligen få se hur det såg ut och en synlig förklaring till varför det känns som det gör.
Stygnen satt hårt men såret såg fint och läkt ut enligt sköterskan som stod ut med mig (och som säkert tyckte jag var jättelöjlig :p) Jag dokumenterade noga med bildbevis men besparar er närbilderna tills det är läkt. Men kort sagt är knölen borta och det gjorde mig faktiskt lite tårögd när jag jämförde med "före"-bilder. Jag har stirrat mig så blind på min nuvarande fot att jag helt glömt bort hur den brukade se ut!
Slutligen satte sköterskan några strips över såret och rådde mig att fortsätta med det -ju längre desto finare ärr blir det.
Nu ska jag återgå till min rörelseträning trots att det tar emot och hoppas att både krypandet i såret -som kan liknas vid tusen små skalbaggar under huden, och värken i leden försvinner snart.

 Trots ett värkande sår så är det en stor tröst att foten ser så fin ut!

Det stela blodiga plåstret är av och 6 förskrämda stygn borta!

Chevronosteotomi

För de nyfikna finns det hur mycket information som helst att hitta på nätet om operationstekniker! Nedan visar jag en kort och förenklad sammanfattning av den vanligaste metoden som min doktor använde sig av - chevron-osteotomi.

Operationen utförs oftast med lokalbedövning och en blodtrycksmanschett sätts runt ankeln för att ge sk blodtomhet i foten. Ett snitt görs på utsidan av foten (lite olika beroende på sjukhus, doktor, teknik etc) och benet blottas.

 Bilder lånade från https://lotuslakarna.se/hallux-valgus/

Här finns även en enkel animerad video på hur operationen går till. Den går jättebra att se utan ljud om man vill. (Jag kan dock inte svara på om de alltid skär bort vävnaden som bidrar till den felvinklade tån som de gör i videon.)

Det var det i all korthet :)

2 veckor

Igår var det svårt att somna. Det kryper och spänner och drar så under det där plåstret så det är svårt att komma till ro. Det läker så det märks! Men vad är väl lite sömn i jämförelse med en frisk fot...
Jag har inte tagit några värktabletter alls de senaste 2 dagarna trots att min häl nu är öm efter mina tappra försök att förflytta mig samt att det emellanåt känns som att jag trampat på en spik under stortåleden (vilket jag innerligt hoppas jag inte har :p) Leden är fortfarande stel men jag fortsätter ihärdigt med att böja tån dagligen upp och ner och pressa så långt det går -utan att gå över smärtgränsen som doktor Hising sa (vilket för mig innebär att trycka tills jag kvider lite). Jag önskar jag visste hur långt jag *borde* kunna böja den.

Det går men inte långt!

Nu har jag sakteliga börja kunna gå kortare sträckor innan det känns som att foten ska explodera. Jag lägger vikten på utansidan av foten då stortåleden är öm och såret fortfarande läker. Emellanåt tar jag något smärtstillande om det svider för mycket men oftast går det bra utan.
Jag spenderar fortfarande den mesta av min tid i soffan med min dator men det känns bra att inte vara helt invalidiserad och kunna ta mig ur sängen själv. Om jag går till köket slänger jag upp foten på diskbänken så fort jag kommit fram -inga problem som gammal dansare ;) Det är ganska otroligt vilken skillnad högläge kan göra även efter snart två veckor!
På måndag ryker stygnen och jag får äntligen se hur härligheten ser ut där under förbandet..

Högläge, högläge, högläge

Det har nu gått lite över en vecka och jag fortsätter troget i samma spår som jag blev ordinerad av doktorn.
Dagarna börjar normalt med att min sambo hjälper mig från sängen till badrummet och sedan till soffan. Han fixar frukost åt mig och beger sig till jobbet. Jag spenderar mesta delen av dagarna med foten i högläge och laptop i knät, ibland går jag och Pallen på äventyr till badrummet eller köket och ibland tar vi en paus på golvet i hallen med kaninen (som inte får vara i vardagsrummet) och samlar energi och kärlek. Det går bra. En gång per dag försöker jag tappert rörelseträna så långt det går med lite Oxy och under dagarna vickar jag på tårna utan att hjälpa till med handen. Det är ömt och segt men det går...
Jag har bokat en tid på vårdcentralen om 10 dagar för att ta bort stygnen som jag innerligt hoppas ha läkt till dess. När jag bokade via telefon fick jag prata med världens sötaste sköterska som utan att jag frågade förklarade att jag skulle höra av mig om någonting började kännas annorlunda än det gjorde just nu och om jag fick feber. Den största risken med sådana här ingrepp är just infektion så det var av den anledningen som hon påpekade det. Vi får innerligt hoppas att jag slipper det :) I övrigt känns plåstret som sitter kvar över såret stelt av torkat blod men så länge det inte känns äckligt (eller börjar blöda igen) så kan det sitta kvar i 10 dagar till. Då jag inte har något att byta det med själv (och verkligen inte vill se det igensydda såret just nu) så hade jag fått gå via vårdcentralen, så det är skönt om jag slipper.
Såret sticker och svider emellanåt och ibland så kliar det lite. Det fick jag lära mig som barn är ett gott tecken -kliar det så läker det! Så det får klia hur mycket det vill =p

Nu ska jag hoppa (bokstavligen) i säng och slänga upp foten i högläge även där. Det är ett mirakel att foten stannar ovanpå min stapel av tre kuddar under natten trots att det är allt annat än bekvämt. Den vet sitt bästa!

Dag 4-5. Pallen och duschen

Dag 4 introducerade min nya bästa vän Pallen. En sliten gammal träpall i knähöjd som normalt huserar på balkongen fick komma in i värmen och agera krycka. Allt för att underlätta för min stackars sambo som har hjälpt mig fram och tillbaka i lägenheten fram till nu. Pallen kom först in då jag beslöt att byta hörn i soffan och behövde ett nytt fotstöd, sedan kom jag (eller det var nog faktiskt mamma) på den briljanta idén att sätta foten med specialsko på den, hålla i och med stapplande steg gå med pall, vänsterfot, pall, vänsterfot. Alla sätt är bra utom de dåliga! ;) Inte riktigt lite mycket blod lyckas forsa ner i den opererade foten och samtidigt får jag en liten workout då och då. Och det välkomnas för NU börjar jag bli rastlös. Konstigt nog känner jag ett större behov av att röra på mig nu efter 30 än jag gjorde när jag var yngre och kroppen säger ifrån på alla håll. Efter operationen frågade doktorn om jag var bra på att ta det lugnt och jag kom på mig själv med att ge ett trevande "njaaa...." till svar. Men det skulle jag -i en hel vecka! Fan vad jobbigt... Och jag som trodde jag var lat.

Dag 5, första dagen då jag faktiskt inte tagit några värktabletter alls, utom en Oxy en timme innan jag tänkte rörelseträna -för det gör fortfarande förbannat ont! Jag hoppas att det går framåt, min sambo påstår i alla fall att det gör det. Själv är jag frustrerad och innerst inne orolig att jag inte rör på mina tår tillräckligt. Men jag intalar mig själv att det SKA bli jättebra och så fort såret läkt så kommer jag våga ta i lite mer.
Idag tog jag även en efterlängtad dusch. Det var ett projekt ska jag säga! Eftersom jag inte kan stå upprätt med foten lägre än höften så fick det bli en sittande dusch med foten på pallen utanför duschdraperiet. Det kändes säkrast så istället för att stå på ett ben med tvål rinnandes ner på golvet :p
Jag satte min beniga rumpa på tvättsvamparna som jag sparat från Descutantvättarna (jag visste att de skulle komma till användning!) och drog fram rakhyveln. Mitt långa risiga hår välkomnade balsam och mitt ansikte fick sig en rejäl kur med scrub och kräm. Även min opererade fot baddades försiktigt med en svamp medans den skrek efter att få återgå till kuddarna i soffan.
Det blir nog bra det här...

Dag 3

<Liten varning för bilden nedan>

Idag rök bandaget! Efter tre dygn med en pulserande fot fick jag äntligen lätta på trycket och släppa ut mina små tår som såg lite förskrämda ut. Min sambo fick långsamt linda av allt medans jag försökte att inte tjåpa mig för mycket. Jag hatar verkligen sånt där..! Foten var lite blågrön och det hade blött igenom plåstret en del. Jag fick inga anvisningar om jag skulle göra något åt det så jag låter det sitta tills vidare... Jag ska ju inte ta stygnen förrän om 2-3 veckor.
Natten till idag var den första natten som jag fick sova ostört i 8 timmar sedan operationen, det var skönt. Och idag har jag knappt tagit några smärtstillande alls jämfört med de två första dagarna. Det går framåt!

Idag skulle jag även långsamt börja rörelseträna min stortå och böja försiktigt för att förhindra att den blir stel. Den lyssnar till hjärnsignaler (phew!) och går att böja uppåt med handen någon centimeter utan problem. Nedåt tar plåstret emot och det känns inte jättebra än då jag är rädd att det ska börja blöda då såret svider till. Vi tar det lilla lugna!
Att gå på foten är fortfarande uteslutet. Jag lyckades ta två försiktiga steg med vikten på hälen innan blodet forsade ner och sa "nope" så jag låter nog bli en stund till...

Jag kommer nog inte helt kunna greppa vad jag varit med om förrän allt är över och foten är helt återställd. Men den ser så fin ut redan nu! Min stortå kommer aldrig kunna bli spikrak då den kröker sig naturligt, men nog ser den rakare ut nu än vad den var.

Dag 1-2

SATAN vad ont det gör!!! (det känns alltid bra att skylla på nån)
Innan jag gick och la mig den första kvällen svalde jag ner 1g paracetamol (2x500mg) och 5mg Oxy (som jag kallar dem kort). Det hade inte börjat göra jätteont men jag hade blivit tillsagd att vara beredd när bedövningen släppte och ta en Oxy när jag skulle sova. Det gick bra i ungefär 4 timmar, sedan vaknade jag och tog lite smått förvirrad 2x400mg ibuprofen. Jag hade insett att det skulle bli svårt att hålla koll på när jag hade tagit vilken tablett och började skriva ner i telefonen när jag tog nya smärtstillande. Det kändes lite osäkert att försöka göra upp en plan då olika tabletter verkade olika länge och på olika sätt... Så det fick bli lite touch-and-go och se till att sprida ut läkemedlen enligt ordination och doseringsanvisningar. Det slutade med att jag tog något smärtlindrande ungefär varannan till var tredje timme de första två dagarna. Ibland sköt jag upp det lite för länge när det började "pirra" i foten och fick stå ut med en halvtimmes kvidande och svärande. -Något jag bittert fick betala för efter den första dagen då jag spydde tre gånger under kvällen. Att ha en känslig mage och samtidigt spänna sig av smärta är ingen bra kombo... Som tur var hade jag Alvedon i stolpillerform som fick räcka för natten och det gick bra.

Jag hade förberett mig på det värsta, en smärta jag inte ens kunde föreställa mig, och den kom nog hyfsat nära. Jag tror att det som egentligen gör mest ont är det faktum att foten är hårt lindad och svullen, varpå högläge är ett MÅSTE så ofta det går. Jag är en mästare på att "känna efter" som min mamma så ofta påpekat och jag tycker mig kunna lokalisera var smärtan kommer ifrån och varför. Den mesta smärtan känns som om man har ett stort köttsår som någon står och häller salt i  -det svider så in i helvete! Framförallt över det igensydda såret och där "knölen" satt. Jag kan känna där skruven sitter och benet läker men det gör inte ont, det spänner mest lite. Ibland känner jag en brännande känsla upp i stortån men inget som gör extremt ont. Jag har normal känsel i alla tårna, även stortån.
Min stackars lilltåled har fått utstå en hel del då bandaget sitter åt väldigt hårt just där och blodet pulserar när helst jag måste förflytta mig.
Förflytta sig, ja... Det är en annan femma. Jag ångrade lite smått att jag inte bad om kryckor när väl bedövningen hade släppt, för efter det var det mer eller mindre omöjligt att stötta på foten. Min tappra sambo har agerat mänsklig krycka samtidigt som han har hållit upp mitt ben i 90 grader varje gång jag har behövt förflytta mig från sängen till soffan, från soffan till toan och tillbaka. Jag har känt mig så obeskrivligt ynklig ibland att jag inte förstår hur han stått ut med mig ^^
Det här är kort sagt inget jag hade velat gå igenom helt själv.

Jag har mest suttit på soffan och kollat på serier, bloggat och varit social med folk. Tagit mina tabletter och blivit servad av sambon, sett på film ihop och försökt sitta still. 

Operationsdagen

Igår blev jag opererad för hallux valgus på min högra fot, den som gjort mest ont av de två. Det måste vara den mest surrealistiska upplevelsen som jag någonsin varit med om... Jag ska försöka ta det från början.

Jag och min sambo körde till Uppsala dagen innan och bodde över på hotell för att slippa köra mitt i natten. Jag skulle opereras kl. 10 och hade fått tillåtelse att äta en smörgås kl. 06 varpå jag valde hotell efter tidigast serverad frukost. Kvällen innan duschade jag enligt order två gånger med Descutan, både kropp och hår och på morgonen (efter att inte ha sovit en blund) enbart kroppen två gånger. Tvålen luktar lite lätt sterilt, som en svag handsprit, och medlet man använder i håret känns ungefär som att använda handtvål och inget balsam. Håret blir torrt och risigt men det var inte så farligt som jag hade väntat mig trots mitt långa hår. Ett paket Descutan innehåller 2 sk "dubbelduschar" där allt är portionsförpackat i små påsar. Efter dusch ska man sova i rena lakan och kläder och på morgonen ta på sig rena kläder. Inga hygienprodukter överhuvudtaget får användas efter duschen. Sagt och gjort, sedan begav vi oss till Elisabethsjukhuset.
Jag betalade patientavgiften och min framtida följeslagare "specialskon" (totalt 360kr) och vi blev hänvisade till väntrummet. Väl medveten att det kunde uppstå väntetid tror jag att vi väntade ca 1,5 timme extra innan jag blev inlagd på ett rum. Där fick jag byta om, få droppnål och vänta på doktorn tillsammans med min sambo. Härliga Eva som tog hand om mig både före och efter operationen kom och gick ett flertal gånger och såg till att allt var okej. Slutligen körde hon ner mig för att få bedövning och lugnande (som jag hade önskat att få) och jag fick träffa syster(?) Johan som jag kom att gilla skarpt. Dr. Johan Hising kom för att lägga lokalbedövning i foten på mig och precis som jag väntat mig gjorde det djävulskt ont...! Nålar i ankeln är inte skönt! Jag kved nog tillräckligt mycket för att syster Johan skulle komma med lugnande direkt in i armen på mig. Det blev genast mer uthärdligt och jag fick fram ett "tack" i en liten suck. Jag försökte verkligen att inte verka tjåpig men jag är osäker på om jag lyckades. Jag tenderar att bli väldigt pratsam, liten och ynklig när jag är trött och hungrig.

Jag rullades in till operationsrummet där två sköterskor -Elisabeth och Birgitta väntade. De preppade mig, lindade in mig i täcken för att jag inte skulle frysa och var allmänt sociala i väntan på doktorn. Birgitta frågade om jag ville se på under operationen -en fråga hon fick upprepa då jag trodde jag hörde fel. Se på?! När de sågar itu min fot? Eehhh, nej? Det var tydligen vanligt att folk ville det... o.O
Jag fick en blodtrycksmanschett runt ankeln och Dr. Hising satte i gång med ingreppet.
Själva känslan under operationen är svår att beskriva. Om ni någon gång vaknat upp av att t ex en arm sover och är helt utan känsel kanske ni kan förstå. Foten känns lite som ett vedträ som sitter fast i ditt ben och man känner att någon sågar och skruvar och klämmer åt hårt, men ingenting gör ont eller känns särskilt mycket.
Jag höll mig relativt lugn under den knappa halvtimmen som operationen tog och slutligen fick jag titta på benbitarna som hade sågats bort. Jag hade bett om det i förväg både av ren nyfikenhet och för att helt enkelt veta vad jag hade blivit av med. För mig betydde det mycket och de visade gärna upp dem! Elisabeth visade upp själva "knölen" och jag sa att den såg liten ut, det tyckte inte hon.

Efteråt blev jag upprullad tillbaka till rummet där min sambo väntade. Jag uttryckte min förundran över att jag klarat av det där i vaket tillstånd och han var faktiskt lite imponerad han med..
Jag blev serverad fika med macka, tée och juice av kära Eva och blev besökt av Dr. Hising som berättade att han tyckte operationen gått bra och att han tror den ska avhjälpa mina besvär. Han fortsatte med hur viktigt det är att smärtlindra i tid med paracetamol, ibuprofen och Oxynorm som jag fick utskrivet och att jag ska ta det lugnt och ha foten i högläge i 3 dagar innan jag kan ta bort det hårt lindade bandaget.
Efter att ha vilat en timme och fått i mig något att äta var det dags att byta om, prova ut en specialtoffel och bege oss hemåt. Innan vi lämnade sjukhuset smorde jag in allt som kliade för att sedan bädda ner mig i baksätet i bilen för 4 timmars hemresa.

På vägen från Uppsala fick min sambo gå till apoteket och hämta ut min Onynorm (som blev Oxycodone) med en fullmakt jag hade förberett och tagit med. Jag tänkte att det skulle gå sjukt mycket fortare än om jag själv skulle halta in med min nyopererade fot. Det kändes lite som att gå med en ojämnt sågad träbit under foten, något jag fick stå ut med de gånger vi stannade för toapaus (tack bensinmackar och Ica Maxi!).
Resan hem gick bra även om jag en kvart hemifrån började oroa mig för att bedövningen inte verkade släppa och noja över att något var fel. (Ni vet vilka hjärnspöken man kan få när man är trött och har varit med om något så omtumlande som detta..) Väl hemma petade jag i mig något att äta och anordnade foten i högläge i sängen.
Ca 10 timmar efter operationen började bedövningen släppa...

Snart

Nyår har spenderats på jobbet och två trötta och värkande fötter ska nu få vila ut inför operation på torsdag. Nu hoppas vi på att det blir ett Gott nytt år!