2 månader - återbesök

Jag hade önskat att det här inlägget skulle bli lite mer uppmuntrande men tyvärr blev det inte så.
Igår var jag på återbesök (260kr) på Elisabethsjukhuset i Uppsala, exakt 2 månader efter operationen. Efter att ha suttit i bil med skor (de enda skorna som går på, mina 8 år gamla London-"Converse" inköpta för £6) i 4 timmar innan besöket så var foten rejält "missfärgad" (blå) som Dr. Hising förvånat uttryckte det. Men efter att ha lagt upp den i högläge så försvann det långsamt igen. Jag kan inte minnas att den sett ut så tidigare så det var ju lägligt! Han påpekade att stortån drar sig mot resterande tår och frågade om det stör mig. Det har den ju gjort större delen av mitt liv men jag hade kanske hoppats på att den skulle sluta med det. Men jag får väl medge att den inte puttar på dem riktigt lika mycket som tidigare.

Undersökningen gick vidare med att han frågade hur det gått och hur det känns och jag sa att jag ju känt mig väldigt stel och är det även idag. Min förhoppning var att han, liksom Magnus på rådgivningen, skulle säga att det var fullt normalt, men nej. Johans panna fick snabbt en orosrynka och han sa något i stil med "så ska det ju inte va". Han studerade mina röntgenbilder från innan operationen, klämde och böjde på min stortåled och konstaterade att de inte gjort något under ingreppet som skulle kunnat orsaka stelheten.
Jag försökte fokusera och läsa av hur allvarligt han tyckte det var, jag frågade även om värsta tänkbara scenario OM det inte släpper, men av förståeliga skäl ville han självklart inte spekulera i det. Han försökte lugna mig med att jag kanske bara behöver mer tid och att vi ska höras om ytterligare 2 månader med förhoppningen att jag då säger till honom att det känns bättre.
Jag gick därifrån ganska rädd och djupt besviken och fick ta tag i alla nerver jag har för att inte tappa det. Jag har ju varit väldigt optimistisk och glad åt att äntligen ha fått bli av med en av knölarna så det här kändes som ett otroligt hårt nedfall! Nu låter det här extremt men jag ska även påpeka att jag hade gått upp tidigt och inte sovit så mycket natten innan, så allt var jobbigare än det hade kunnat vara. Jag är tacksam att min sambo var där som mitt orubbliga stöd <3
Idag har jag sovit ut och försöker att släppa oron och låta tiden ha sin gång. Jag har ju tidigare påpekat att jag läker långsamt och jag hoppas innerligt att det är så även i det här fallet. Jag kommer tänja och böja och följa millimeterna noga framöver! Så hoppas vi att jag kommer med glada nyheter snart så jag inte avskräcker helt ;)
Jag har ju läst andra bloggar där folk tycks ha fått tillbaka sin rörlighet successivt under flera månader så jag försöker att tänka på dem och sikta högt.

När jag böjer tån nedåt så känns det lite som om jag har en inflammerad sena på ovansidan av tån som motverkar att jag böjer mer. Försöker jag däremot böja den uppåt så tar det bara stopp, som att det inte ska gå längre. Så här kommer första statusrapporten:

Rörlighet - 2 månader. 6cm

Referensbild av vänster fot - inte opererad

Jag SKA dansa och gå i högklackat igen om det så är det sista jag gör!
Bara så att ni vet...