Dag 1-2
SATAN vad ont det gör!!! (det känns alltid bra att skylla på nån)
Innan jag gick och la mig den första kvällen svalde jag ner 1g paracetamol (2x500mg) och 5mg Oxy (som jag kallar dem kort). Det hade inte börjat göra jätteont men jag hade blivit tillsagd att vara beredd när bedövningen släppte och ta en Oxy när jag skulle sova. Det gick bra i ungefär 4 timmar, sedan vaknade jag och tog lite smått förvirrad 2x400mg ibuprofen. Jag hade insett att det skulle bli svårt att hålla koll på när jag hade tagit vilken tablett och började skriva ner i telefonen när jag tog nya smärtstillande. Det kändes lite osäkert att försöka göra upp en plan då olika tabletter verkade olika länge och på olika sätt... Så det fick bli lite touch-and-go och se till att sprida ut läkemedlen enligt ordination och doseringsanvisningar. Det slutade med att jag tog något smärtlindrande ungefär varannan till var tredje timme de första två dagarna. Ibland sköt jag upp det lite för länge när det började "pirra" i foten och fick stå ut med en halvtimmes kvidande och svärande. -Något jag bittert fick betala för efter den första dagen då jag spydde tre gånger under kvällen. Att ha en känslig mage och samtidigt spänna sig av smärta är ingen bra kombo... Som tur var hade jag Alvedon i stolpillerform som fick räcka för natten och det gick bra.
Jag hade förberett mig på det värsta, en smärta jag inte ens kunde föreställa mig, och den kom nog hyfsat nära. Jag tror att det som egentligen gör mest ont är det faktum att foten är hårt lindad och svullen, varpå högläge är ett MÅSTE så ofta det går. Jag är en mästare på att "känna efter" som min mamma så ofta påpekat och jag tycker mig kunna lokalisera var smärtan kommer ifrån och varför. Den mesta smärtan känns som om man har ett stort köttsår som någon står och häller salt i -det svider så in i helvete! Framförallt över det igensydda såret och där "knölen" satt. Jag kan känna där skruven sitter och benet läker men det gör inte ont, det spänner mest lite. Ibland känner jag en brännande känsla upp i stortån men inget som gör extremt ont. Jag har normal känsel i alla tårna, även stortån.
Min stackars lilltåled har fått utstå en hel del då bandaget sitter åt väldigt hårt just där och blodet pulserar när helst jag måste förflytta mig.
Förflytta sig, ja... Det är en annan femma. Jag ångrade lite smått att jag inte bad om kryckor när väl bedövningen hade släppt, för efter det var det mer eller mindre omöjligt att stötta på foten. Min tappra sambo har agerat mänsklig krycka samtidigt som han har hållit upp mitt ben i 90 grader varje gång jag har behövt förflytta mig från sängen till soffan, från soffan till toan och tillbaka. Jag har känt mig så obeskrivligt ynklig ibland att jag inte förstår hur han stått ut med mig ^^
Det här är kort sagt inget jag hade velat gå igenom helt själv.
Jag har mest suttit på soffan och kollat på serier, bloggat och varit social med folk. Tagit mina tabletter och blivit servad av sambon, sett på film ihop och försökt sitta still.
Innan jag gick och la mig den första kvällen svalde jag ner 1g paracetamol (2x500mg) och 5mg Oxy (som jag kallar dem kort). Det hade inte börjat göra jätteont men jag hade blivit tillsagd att vara beredd när bedövningen släppte och ta en Oxy när jag skulle sova. Det gick bra i ungefär 4 timmar, sedan vaknade jag och tog lite smått förvirrad 2x400mg ibuprofen. Jag hade insett att det skulle bli svårt att hålla koll på när jag hade tagit vilken tablett och började skriva ner i telefonen när jag tog nya smärtstillande. Det kändes lite osäkert att försöka göra upp en plan då olika tabletter verkade olika länge och på olika sätt... Så det fick bli lite touch-and-go och se till att sprida ut läkemedlen enligt ordination och doseringsanvisningar. Det slutade med att jag tog något smärtlindrande ungefär varannan till var tredje timme de första två dagarna. Ibland sköt jag upp det lite för länge när det började "pirra" i foten och fick stå ut med en halvtimmes kvidande och svärande. -Något jag bittert fick betala för efter den första dagen då jag spydde tre gånger under kvällen. Att ha en känslig mage och samtidigt spänna sig av smärta är ingen bra kombo... Som tur var hade jag Alvedon i stolpillerform som fick räcka för natten och det gick bra.
Jag hade förberett mig på det värsta, en smärta jag inte ens kunde föreställa mig, och den kom nog hyfsat nära. Jag tror att det som egentligen gör mest ont är det faktum att foten är hårt lindad och svullen, varpå högläge är ett MÅSTE så ofta det går. Jag är en mästare på att "känna efter" som min mamma så ofta påpekat och jag tycker mig kunna lokalisera var smärtan kommer ifrån och varför. Den mesta smärtan känns som om man har ett stort köttsår som någon står och häller salt i -det svider så in i helvete! Framförallt över det igensydda såret och där "knölen" satt. Jag kan känna där skruven sitter och benet läker men det gör inte ont, det spänner mest lite. Ibland känner jag en brännande känsla upp i stortån men inget som gör extremt ont. Jag har normal känsel i alla tårna, även stortån.
Min stackars lilltåled har fått utstå en hel del då bandaget sitter åt väldigt hårt just där och blodet pulserar när helst jag måste förflytta mig.
Förflytta sig, ja... Det är en annan femma. Jag ångrade lite smått att jag inte bad om kryckor när väl bedövningen hade släppt, för efter det var det mer eller mindre omöjligt att stötta på foten. Min tappra sambo har agerat mänsklig krycka samtidigt som han har hållit upp mitt ben i 90 grader varje gång jag har behövt förflytta mig från sängen till soffan, från soffan till toan och tillbaka. Jag har känt mig så obeskrivligt ynklig ibland att jag inte förstår hur han stått ut med mig ^^
Det här är kort sagt inget jag hade velat gå igenom helt själv.
Jag har mest suttit på soffan och kollat på serier, bloggat och varit social med folk. Tagit mina tabletter och blivit servad av sambon, sett på film ihop och försökt sitta still.
Comments
Post a Comment