Högläge, högläge, högläge

Det har nu gått lite över en vecka och jag fortsätter troget i samma spår som jag blev ordinerad av doktorn.
Dagarna börjar normalt med att min sambo hjälper mig från sängen till badrummet och sedan till soffan. Han fixar frukost åt mig och beger sig till jobbet. Jag spenderar mesta delen av dagarna med foten i högläge och laptop i knät, ibland går jag och Pallen på äventyr till badrummet eller köket och ibland tar vi en paus på golvet i hallen med kaninen (som inte får vara i vardagsrummet) och samlar energi och kärlek. Det går bra. En gång per dag försöker jag tappert rörelseträna så långt det går med lite Oxy och under dagarna vickar jag på tårna utan att hjälpa till med handen. Det är ömt och segt men det går...
Jag har bokat en tid på vårdcentralen om 10 dagar för att ta bort stygnen som jag innerligt hoppas ha läkt till dess. När jag bokade via telefon fick jag prata med världens sötaste sköterska som utan att jag frågade förklarade att jag skulle höra av mig om någonting började kännas annorlunda än det gjorde just nu och om jag fick feber. Den största risken med sådana här ingrepp är just infektion så det var av den anledningen som hon påpekade det. Vi får innerligt hoppas att jag slipper det :) I övrigt känns plåstret som sitter kvar över såret stelt av torkat blod men så länge det inte känns äckligt (eller börjar blöda igen) så kan det sitta kvar i 10 dagar till. Då jag inte har något att byta det med själv (och verkligen inte vill se det igensydda såret just nu) så hade jag fått gå via vårdcentralen, så det är skönt om jag slipper.
Såret sticker och svider emellanåt och ibland så kliar det lite. Det fick jag lära mig som barn är ett gott tecken -kliar det så läker det! Så det får klia hur mycket det vill =p

Nu ska jag hoppa (bokstavligen) i säng och slänga upp foten i högläge även där. Det är ett mirakel att foten stannar ovanpå min stapel av tre kuddar under natten trots att det är allt annat än bekvämt. Den vet sitt bästa!