Operationsdagen
Igår blev jag opererad för hallux valgus på min högra fot, den som gjort mest ont av de två. Det måste vara den mest surrealistiska upplevelsen som jag någonsin varit med om... Jag ska försöka ta det från början.
Jag och min sambo körde till Uppsala dagen innan och bodde över på hotell för att slippa köra mitt i natten. Jag skulle opereras kl. 10 och hade fått tillåtelse att äta en smörgås kl. 06 varpå jag valde hotell efter tidigast serverad frukost. Kvällen innan duschade jag enligt order två gånger med Descutan, både kropp och hår och på morgonen (efter att inte ha sovit en blund) enbart kroppen två gånger. Tvålen luktar lite lätt sterilt, som en svag handsprit, och medlet man använder i håret känns ungefär som att använda handtvål och inget balsam. Håret blir torrt och risigt men det var inte så farligt som jag hade väntat mig trots mitt långa hår. Ett paket Descutan innehåller 2 sk "dubbelduschar" där allt är portionsförpackat i små påsar. Efter dusch ska man sova i rena lakan och kläder och på morgonen ta på sig rena kläder. Inga hygienprodukter överhuvudtaget får användas efter duschen. Sagt och gjort, sedan begav vi oss till Elisabethsjukhuset.
Jag betalade patientavgiften och min framtida följeslagare "specialskon" (totalt 360kr) och vi blev hänvisade till väntrummet. Väl medveten att det kunde uppstå väntetid tror jag att vi väntade ca 1,5 timme extra innan jag blev inlagd på ett rum. Där fick jag byta om, få droppnål och vänta på doktorn tillsammans med min sambo. Härliga Eva som tog hand om mig både före och efter operationen kom och gick ett flertal gånger och såg till att allt var okej. Slutligen körde hon ner mig för att få bedövning och lugnande (som jag hade önskat att få) och jag fick träffa syster(?) Johan som jag kom att gilla skarpt. Dr. Johan Hising kom för att lägga lokalbedövning i foten på mig och precis som jag väntat mig gjorde det djävulskt ont...! Nålar i ankeln är inte skönt! Jag kved nog tillräckligt mycket för att syster Johan skulle komma med lugnande direkt in i armen på mig. Det blev genast mer uthärdligt och jag fick fram ett "tack" i en liten suck. Jag försökte verkligen att inte verka tjåpig men jag är osäker på om jag lyckades. Jag tenderar att bli väldigt pratsam, liten och ynklig när jag är trött och hungrig.
Jag rullades in till operationsrummet där två sköterskor -Elisabeth och Birgitta väntade. De preppade mig, lindade in mig i täcken för att jag inte skulle frysa och var allmänt sociala i väntan på doktorn. Birgitta frågade om jag ville se på under operationen -en fråga hon fick upprepa då jag trodde jag hörde fel. Se på?! När de sågar itu min fot? Eehhh, nej? Det var tydligen vanligt att folk ville det... o.O
Jag fick en blodtrycksmanschett runt ankeln och Dr. Hising satte i gång med ingreppet.
Själva känslan under operationen är svår att beskriva. Om ni någon gång vaknat upp av att t ex en arm sover och är helt utan känsel kanske ni kan förstå. Foten känns lite som ett vedträ som sitter fast i ditt ben och man känner att någon sågar och skruvar och klämmer åt hårt, men ingenting gör ont eller känns särskilt mycket.
Jag höll mig relativt lugn under den knappa halvtimmen som operationen tog och slutligen fick jag titta på benbitarna som hade sågats bort. Jag hade bett om det i förväg både av ren nyfikenhet och för att helt enkelt veta vad jag hade blivit av med. För mig betydde det mycket och de visade gärna upp dem! Elisabeth visade upp själva "knölen" och jag sa att den såg liten ut, det tyckte inte hon.
Efteråt blev jag upprullad tillbaka till rummet där min sambo väntade. Jag uttryckte min förundran över att jag klarat av det där i vaket tillstånd och han var faktiskt lite imponerad han med..
Jag blev serverad fika med macka, tée och juice av kära Eva och blev besökt av Dr. Hising som berättade att han tyckte operationen gått bra och att han tror den ska avhjälpa mina besvär. Han fortsatte med hur viktigt det är att smärtlindra i tid med paracetamol, ibuprofen och Oxynorm som jag fick utskrivet och att jag ska ta det lugnt och ha foten i högläge i 3 dagar innan jag kan ta bort det hårt lindade bandaget.
Efter att ha vilat en timme och fått i mig något att äta var det dags att byta om, prova ut en specialtoffel och bege oss hemåt. Innan vi lämnade sjukhuset smorde jag in allt som kliade för att sedan bädda ner mig i baksätet i bilen för 4 timmars hemresa.
På vägen från Uppsala fick min sambo gå till apoteket och hämta ut min Onynorm (som blev Oxycodone) med en fullmakt jag hade förberett och tagit med. Jag tänkte att det skulle gå sjukt mycket fortare än om jag själv skulle halta in med min nyopererade fot. Det kändes lite som att gå med en ojämnt sågad träbit under foten, något jag fick stå ut med de gånger vi stannade för toapaus (tack bensinmackar och Ica Maxi!).
Resan hem gick bra även om jag en kvart hemifrån började oroa mig för att bedövningen inte verkade släppa och noja över att något var fel. (Ni vet vilka hjärnspöken man kan få när man är trött och har varit med om något så omtumlande som detta..) Väl hemma petade jag i mig något att äta och anordnade foten i högläge i sängen.
Ca 10 timmar efter operationen började bedövningen släppa...
Jag och min sambo körde till Uppsala dagen innan och bodde över på hotell för att slippa köra mitt i natten. Jag skulle opereras kl. 10 och hade fått tillåtelse att äta en smörgås kl. 06 varpå jag valde hotell efter tidigast serverad frukost. Kvällen innan duschade jag enligt order två gånger med Descutan, både kropp och hår och på morgonen (efter att inte ha sovit en blund) enbart kroppen två gånger. Tvålen luktar lite lätt sterilt, som en svag handsprit, och medlet man använder i håret känns ungefär som att använda handtvål och inget balsam. Håret blir torrt och risigt men det var inte så farligt som jag hade väntat mig trots mitt långa hår. Ett paket Descutan innehåller 2 sk "dubbelduschar" där allt är portionsförpackat i små påsar. Efter dusch ska man sova i rena lakan och kläder och på morgonen ta på sig rena kläder. Inga hygienprodukter överhuvudtaget får användas efter duschen. Sagt och gjort, sedan begav vi oss till Elisabethsjukhuset.
Jag betalade patientavgiften och min framtida följeslagare "specialskon" (totalt 360kr) och vi blev hänvisade till väntrummet. Väl medveten att det kunde uppstå väntetid tror jag att vi väntade ca 1,5 timme extra innan jag blev inlagd på ett rum. Där fick jag byta om, få droppnål och vänta på doktorn tillsammans med min sambo. Härliga Eva som tog hand om mig både före och efter operationen kom och gick ett flertal gånger och såg till att allt var okej. Slutligen körde hon ner mig för att få bedövning och lugnande (som jag hade önskat att få) och jag fick träffa syster(?) Johan som jag kom att gilla skarpt. Dr. Johan Hising kom för att lägga lokalbedövning i foten på mig och precis som jag väntat mig gjorde det djävulskt ont...! Nålar i ankeln är inte skönt! Jag kved nog tillräckligt mycket för att syster Johan skulle komma med lugnande direkt in i armen på mig. Det blev genast mer uthärdligt och jag fick fram ett "tack" i en liten suck. Jag försökte verkligen att inte verka tjåpig men jag är osäker på om jag lyckades. Jag tenderar att bli väldigt pratsam, liten och ynklig när jag är trött och hungrig.
Jag rullades in till operationsrummet där två sköterskor -Elisabeth och Birgitta väntade. De preppade mig, lindade in mig i täcken för att jag inte skulle frysa och var allmänt sociala i väntan på doktorn. Birgitta frågade om jag ville se på under operationen -en fråga hon fick upprepa då jag trodde jag hörde fel. Se på?! När de sågar itu min fot? Eehhh, nej? Det var tydligen vanligt att folk ville det... o.O
Jag fick en blodtrycksmanschett runt ankeln och Dr. Hising satte i gång med ingreppet.
Själva känslan under operationen är svår att beskriva. Om ni någon gång vaknat upp av att t ex en arm sover och är helt utan känsel kanske ni kan förstå. Foten känns lite som ett vedträ som sitter fast i ditt ben och man känner att någon sågar och skruvar och klämmer åt hårt, men ingenting gör ont eller känns särskilt mycket.
Jag höll mig relativt lugn under den knappa halvtimmen som operationen tog och slutligen fick jag titta på benbitarna som hade sågats bort. Jag hade bett om det i förväg både av ren nyfikenhet och för att helt enkelt veta vad jag hade blivit av med. För mig betydde det mycket och de visade gärna upp dem! Elisabeth visade upp själva "knölen" och jag sa att den såg liten ut, det tyckte inte hon.
Efteråt blev jag upprullad tillbaka till rummet där min sambo väntade. Jag uttryckte min förundran över att jag klarat av det där i vaket tillstånd och han var faktiskt lite imponerad han med..
Jag blev serverad fika med macka, tée och juice av kära Eva och blev besökt av Dr. Hising som berättade att han tyckte operationen gått bra och att han tror den ska avhjälpa mina besvär. Han fortsatte med hur viktigt det är att smärtlindra i tid med paracetamol, ibuprofen och Oxynorm som jag fick utskrivet och att jag ska ta det lugnt och ha foten i högläge i 3 dagar innan jag kan ta bort det hårt lindade bandaget.
Efter att ha vilat en timme och fått i mig något att äta var det dags att byta om, prova ut en specialtoffel och bege oss hemåt. Innan vi lämnade sjukhuset smorde jag in allt som kliade för att sedan bädda ner mig i baksätet i bilen för 4 timmars hemresa.
På vägen från Uppsala fick min sambo gå till apoteket och hämta ut min Onynorm (som blev Oxycodone) med en fullmakt jag hade förberett och tagit med. Jag tänkte att det skulle gå sjukt mycket fortare än om jag själv skulle halta in med min nyopererade fot. Det kändes lite som att gå med en ojämnt sågad träbit under foten, något jag fick stå ut med de gånger vi stannade för toapaus (tack bensinmackar och Ica Maxi!).
Resan hem gick bra även om jag en kvart hemifrån började oroa mig för att bedövningen inte verkade släppa och noja över att något var fel. (Ni vet vilka hjärnspöken man kan få när man är trött och har varit med om något så omtumlande som detta..) Väl hemma petade jag i mig något att äta och anordnade foten i högläge i sängen.
Ca 10 timmar efter operationen började bedövningen släppa...
Comments
Post a Comment