Operation #2

Då var det gjort! Igår blev det en dagstripp till Uppsala för att operera andra foten. Jag kände mig lite som en veteran den här gången där Descutan-duscharna gick per automatik, jag gjorde allt prepp enligt anvisningar och var inte ett dugg orolig när jag steg in genom sjukhusdörren! Jag var snortrött efter att knappt ha sovit en blund (jag har ju resefeber deluxe och vad som helst kan hända under en 4 timmars lång bilkörning) och gått upp vid 5.00. Den här gången ville jag inte riskera för mycket Corona-baciller så istället för att övernatta på hotell så fick det bli en dagstripp till Uppsala. Min sambo ska ha en STOR eloge som körde både dit och hem och spenderade halva dagen medan jag opererades till att sova i bilen. Han var ju inte välkommen med den här gången...

 

Det första jag fick reda på när jag anlände var att min doktor Johan Hising hade fått gå hem på morgonen och min operation skulle istället utföras av deras andra fotkirurg Rickard Helde. (Det måste vara en grej att bara anställa fotkirurger med annorlunda efternamn.) Jag kände att jag inte hade mycket till val då jag redan var där och alla försäkrade mig om att han var minst lika skicklig som Hising! Dessutom jobbar de ju väldigt nära varandra och känner till varandras arbete. Eftersom Dr. Helde tagit på sig alla Dr. Hisings patienter för dagen så blev det lite väntetid och folk var lite mer stressade än normalt, ändå tyckte jag att de skötte det mesta galant..

 

Jag fick träffa en jättegullig sköterska vid namn Torun som tog så väl hand om mig fram till att det var min tur för operation. Hon gav mig godis i armen och såg till så att jag mådde ok trots hungerillamående och trötthet.

Glukos är fina grejer

Hon framförde även mitt önskemål att få lugnande precis innan lokalbedövning som jag fick förra gången vilket inte var några problem alls. Men alltså, Fentanyl rakt in i armen är inte att leka med! Heeeela rummet snurrade en bra stund och alla bekymmer flöt iväg medan jag fint väntade på att få komma in till operation. Det var allt starkare grejer än jag fick den första gången... sedan fortsatte de med något som heter Dexdor under hela ingreppet. Allt för att hålla mig lugn som en filbunke. Den här gången kändes de mer noga med att hålla koll på min hjärtrytm och andning, men det kan bero på att medlet var relativt nytt. (I alla fall som jag uppfattade det)

Det var en väldigt pratglad ensemble i operationsrummet. Jag fick återse Elisabeth från förra operationen och stifta bekantskap med Monica och självklart Dr. Rickard Helde som alla pratade på muntert under de 25 minuter som ingreppet tog. Vi pratade om allt från framtidsdrömmar till mitt och Rickards gemensamma öde att vara nitiska språkpoliser som hatar särskrivning =D

Dr Helde hade innan operationen tagit sig en snabbtitt på min högra fot -vilken han sa var väldigt snyggt korrigerad, och konstaterat att den nog inte kommer att bli mycket rörligare (vilket ska motbevisas till varje pris!) och att det troligtvis beror på bristande rörelseträning. Därför fick jag på operationsbordet, direkt efter operation, vicka på tårna och han visade mig att de GÅR att böja fullt ut direkt efter ingreppet. Detta för att psykiskt underlätta min kommande rörelseträning trots att det gör ont.

 

Sedan fick jag macka, juice och tée medans min arm sög i sig det sista av glukosen. Jag blev tillsagd att ringa på hjälp när jag behövde gå på toa i och med allt lugnande jag fått men det var inga problem. Jag kände mig mest trött och i vanlig ordning kändes foten som ett vedträ.
Trots lugnande kände jag mig nog mer vaken under ingreppet den här gången men allt kändes ganska bekant :p Helt normalt att någon sågar och skruvar i mitt vedträ till fot!

Det blödde igenom förbandet ganska direkt efter mitt toabesök så en sköterska bytte det yttre bandaget och skickade med mig ett extra. Hittills har det inte blött igenom igen men plåstret känns stelt när jag rör på foten, precis som förra gången.

 

Strax efter 17.00 lämnade jag sjukhuset och satte mig tillrätta i baksätet på bilen där min sambo sussat sedan jag blev inlagd 11.00 och det bar av hemåt igen. Vi stannade till på närmsta apotek där min sambo hämtade ut min Oxynorm -den här gången var han instruerad att inte acceptera Oxycodone då jag blev lite illamående av den sist (trots att det är samma medel, skillnaden är tablett och kapsel) så det blev rätt. 

Vi fortsatte sedan hemåt och stannade bara till ett par gånger för att kissa. Jag brukar vara riktigt vass på att hålla mig men i mitt drogade tillstånd blev det ett krisstopp vid ett dike mitt ute i ingenstans! I duggregn ^_^

Väl hemma höll bedövningen i sig och jag slängde i mig lite paracetamol vid 22-tiden då det började småsticka i foten och sedan en Oxy en stund efter 01.00 när jag kom isäng. 5 timmar senare tog jag 1g paracetamol och somnade om. Nästa Oxy togs vid 13.30 och så har det fortsatt... Överlag känns det inte alls lika smärtsamt som det gjorde första gången! Kanske är jag bättre på att tajma tabletterna, kanske gjorde Dr. Helde ett bättre jobb ;) (säg inte till Dr. Hising att jag sagt så) Kanske är jag bara härdad ;)

Så nu får vi hoppas att allt går som det ska och läker ännu finare än förra gången!

 

Jag ska också tillägga att jag vickat på tårna sedan jag kom hem och med jämna mellanrum tänjer jag lite längre med handen. Dr. Helde tyckte att jag skulle börja med all rörelseträning lite tidigare i och med svårigheterna med högerfoten.

En helt ok början på December...