Rådgivning

Alltså Magnus på Elisabethsjukhusets rådgivning -vilket jävla orginal! En helt underbar människa som kan snacka ^^ Jag hörde av mig via mail för att försäkra mig om att saker går i rätt riktning och att jag gör rätt med rörelseträning mm och han ringde tillbaka för att svara på mina frågor. Jag har känt mig väldigt stel i tån och tycker inte att jag kan böja på den mer nu än för tre veckor sedan, men han försäkrade mig om att det är helt normalt då jag anses vara nyopererad (trots att det gått en månad). Foten är svullen och såret känns spänt men det gör inte ont längre. Det kan krypa lite ibland och som Magnus sa så läker det nu inifrån. Han avfärdade råd jag läst om att massera ärret för att det ska spänna mindre och sa att jag kan smörja det med lite mjukgörande kräm om jag vill.
Han tyckte att jag kunde utöka rörelseträningen till 2 gånger per dag istället för en men att jag med gott samvete kan ta det ganska lugnt och betonade att jag ska sluta om det gör ont. Han sa att patienter ofta stressar vilket slutar med att de överanstränger sig och får ont, men i mitt fall ville jag bara veta att jag gör tillräckligt för att få ett så bra resultat som möjligt.
Vi pratade en lång stund om allt ifrån sjuksköterskestudenter till högklackat och han tyckte jag var en väldigt roande patient ;D

Annat smått som hänt är att jag för ett par dagar sedan duschade foten för första gången efter operationen! Det var helt underbart trots att såret värkte och foten blev mer svullen efteråt. Jag pillade bort en bit tråd med en nål vid sidan av operationssåret som sköterskan på vårdcentralen hade glömt, sedan dess läker det på fint och det är främst småsåren där tråden suttit som ska läka nu. Jag ska tillägga att jag inte klandrar henne för att ha lämnat kvar tråden då jag nog var extremt tjåpig när hon tog bort stygnen! :p
Jag kan nu stå med hela vikten på foten utan att det gör ont. Framsteg! Nu ska jag gå runt lite med min specialsko och lära mig gå som vanligt folk. Jag har insett att jag inte bara vinklat fötterna utåt och gått på utsidan under alla dessa år. Jag har även "knipit" med tårna i slutet av varje steg, troligtvis för att ha mer kontroll och undvika belastning på knölen. Det ska tränas bort!

3 veckor - Ett litet steg...

Idag har jag GÅTT på min söndersågade fot!!
Enligt instruktioner jag fick på papper innan operationen ska jag börja försöka att lägga mer vikt på stortån efter 3 veckor, vilket är idag! Och som den duktiga patient jag är så har jag gått tvärs över hallen (med specialskon på), jobbat på att peka med foten framåt och lagt vikten över stortån i slutet av stegen -så mycket det gick med skon på. Den ska jag tydligen använda när jag går och står i 5-6 veckor, men jag får väl se hur det känns lite senare när såret är läkt och jag jobbat upp lite muskler i ankeln igen. (Just nu är det like svältvarning på höger ben i jämförelse med mitt vänstra som jag hoppat runt på :p) Skon är ju sjukt klumpig men det känns ändå som att foten är skyddad när jag flänger runt här hemma. Jag har i alla fall varit oerhört tacksam för den de gånger jag smällt foten i dörrposter och annat! ^^
Hur som helst så gjorde min lilla promenad inte ont alls men det känns svullet, lite ömt och foten blir varm väldigt fort. Nu vilar den åter på en kudde och försöker fatta att den faktiskt fungerar!

Såret har hållit mig vaken hela morgonen då det sticker och svider. Framförallt där knölen satt eller de sågat och skruvat tillbaka benet. Kan man känna när ben läker? =/ Det är hur som helst alltid som värst på morgonen av någon anledning.. Men det är ju tur att jag inte har någonstans jag måste vara så jag sover när jag får! Man är kanske sjukskriven av en anledning :)

2,5 veckor - stygnborttagning

Idag har jag krigat på vårdcentralen! Stygnen togs bort och jag kved mellan djupa andetag då jag tyckte att det var så sjukt obehagligt! Det gjorde inte ont direkt men stack till varje gång sköterskan "drog ut" ett stygn och då hon skulle pilla runt med saxen vid ett ömt sår. Det gjorde inte saken bättre att jag var jättetrött efter bara några få timmars sömn och var lite orolig för hur det skulle se ut. Jag har aldrig haft ett hopsytt sår med synliga stygn tidigare så det var en upplevelse och samtidigt en lättnad att äntligen få se hur det såg ut och en synlig förklaring till varför det känns som det gör.
Stygnen satt hårt men såret såg fint och läkt ut enligt sköterskan som stod ut med mig (och som säkert tyckte jag var jättelöjlig :p) Jag dokumenterade noga med bildbevis men besparar er närbilderna tills det är läkt. Men kort sagt är knölen borta och det gjorde mig faktiskt lite tårögd när jag jämförde med "före"-bilder. Jag har stirrat mig så blind på min nuvarande fot att jag helt glömt bort hur den brukade se ut!
Slutligen satte sköterskan några strips över såret och rådde mig att fortsätta med det -ju längre desto finare ärr blir det.
Nu ska jag återgå till min rörelseträning trots att det tar emot och hoppas att både krypandet i såret -som kan liknas vid tusen små skalbaggar under huden, och värken i leden försvinner snart.

 Trots ett värkande sår så är det en stor tröst att foten ser så fin ut!

Det stela blodiga plåstret är av och 6 förskrämda stygn borta!

Chevronosteotomi

För de nyfikna finns det hur mycket information som helst att hitta på nätet om operationstekniker! Nedan visar jag en kort och förenklad sammanfattning av den vanligaste metoden som min doktor använde sig av - chevron-osteotomi.

Operationen utförs oftast med lokalbedövning och en blodtrycksmanschett sätts runt ankeln för att ge sk blodtomhet i foten. Ett snitt görs på utsidan av foten (lite olika beroende på sjukhus, doktor, teknik etc) och benet blottas.

 Bilder lånade från https://lotuslakarna.se/hallux-valgus/

Här finns även en enkel animerad video på hur operationen går till. Den går jättebra att se utan ljud om man vill. (Jag kan dock inte svara på om de alltid skär bort vävnaden som bidrar till den felvinklade tån som de gör i videon.)

Det var det i all korthet :)

2 veckor

Igår var det svårt att somna. Det kryper och spänner och drar så under det där plåstret så det är svårt att komma till ro. Det läker så det märks! Men vad är väl lite sömn i jämförelse med en frisk fot...
Jag har inte tagit några värktabletter alls de senaste 2 dagarna trots att min häl nu är öm efter mina tappra försök att förflytta mig samt att det emellanåt känns som att jag trampat på en spik under stortåleden (vilket jag innerligt hoppas jag inte har :p) Leden är fortfarande stel men jag fortsätter ihärdigt med att böja tån dagligen upp och ner och pressa så långt det går -utan att gå över smärtgränsen som doktor Hising sa (vilket för mig innebär att trycka tills jag kvider lite). Jag önskar jag visste hur långt jag *borde* kunna böja den.

Det går men inte långt!

Nu har jag sakteliga börja kunna gå kortare sträckor innan det känns som att foten ska explodera. Jag lägger vikten på utansidan av foten då stortåleden är öm och såret fortfarande läker. Emellanåt tar jag något smärtstillande om det svider för mycket men oftast går det bra utan.
Jag spenderar fortfarande den mesta av min tid i soffan med min dator men det känns bra att inte vara helt invalidiserad och kunna ta mig ur sängen själv. Om jag går till köket slänger jag upp foten på diskbänken så fort jag kommit fram -inga problem som gammal dansare ;) Det är ganska otroligt vilken skillnad högläge kan göra även efter snart två veckor!
På måndag ryker stygnen och jag får äntligen se hur härligheten ser ut där under förbandet..

Högläge, högläge, högläge

Det har nu gått lite över en vecka och jag fortsätter troget i samma spår som jag blev ordinerad av doktorn.
Dagarna börjar normalt med att min sambo hjälper mig från sängen till badrummet och sedan till soffan. Han fixar frukost åt mig och beger sig till jobbet. Jag spenderar mesta delen av dagarna med foten i högläge och laptop i knät, ibland går jag och Pallen på äventyr till badrummet eller köket och ibland tar vi en paus på golvet i hallen med kaninen (som inte får vara i vardagsrummet) och samlar energi och kärlek. Det går bra. En gång per dag försöker jag tappert rörelseträna så långt det går med lite Oxy och under dagarna vickar jag på tårna utan att hjälpa till med handen. Det är ömt och segt men det går...
Jag har bokat en tid på vårdcentralen om 10 dagar för att ta bort stygnen som jag innerligt hoppas ha läkt till dess. När jag bokade via telefon fick jag prata med världens sötaste sköterska som utan att jag frågade förklarade att jag skulle höra av mig om någonting började kännas annorlunda än det gjorde just nu och om jag fick feber. Den största risken med sådana här ingrepp är just infektion så det var av den anledningen som hon påpekade det. Vi får innerligt hoppas att jag slipper det :) I övrigt känns plåstret som sitter kvar över såret stelt av torkat blod men så länge det inte känns äckligt (eller börjar blöda igen) så kan det sitta kvar i 10 dagar till. Då jag inte har något att byta det med själv (och verkligen inte vill se det igensydda såret just nu) så hade jag fått gå via vårdcentralen, så det är skönt om jag slipper.
Såret sticker och svider emellanåt och ibland så kliar det lite. Det fick jag lära mig som barn är ett gott tecken -kliar det så läker det! Så det får klia hur mycket det vill =p

Nu ska jag hoppa (bokstavligen) i säng och slänga upp foten i högläge även där. Det är ett mirakel att foten stannar ovanpå min stapel av tre kuddar under natten trots att det är allt annat än bekvämt. Den vet sitt bästa!

Dag 4-5. Pallen och duschen

Dag 4 introducerade min nya bästa vän Pallen. En sliten gammal träpall i knähöjd som normalt huserar på balkongen fick komma in i värmen och agera krycka. Allt för att underlätta för min stackars sambo som har hjälpt mig fram och tillbaka i lägenheten fram till nu. Pallen kom först in då jag beslöt att byta hörn i soffan och behövde ett nytt fotstöd, sedan kom jag (eller det var nog faktiskt mamma) på den briljanta idén att sätta foten med specialsko på den, hålla i och med stapplande steg gå med pall, vänsterfot, pall, vänsterfot. Alla sätt är bra utom de dåliga! ;) Inte riktigt lite mycket blod lyckas forsa ner i den opererade foten och samtidigt får jag en liten workout då och då. Och det välkomnas för NU börjar jag bli rastlös. Konstigt nog känner jag ett större behov av att röra på mig nu efter 30 än jag gjorde när jag var yngre och kroppen säger ifrån på alla håll. Efter operationen frågade doktorn om jag var bra på att ta det lugnt och jag kom på mig själv med att ge ett trevande "njaaa...." till svar. Men det skulle jag -i en hel vecka! Fan vad jobbigt... Och jag som trodde jag var lat.

Dag 5, första dagen då jag faktiskt inte tagit några värktabletter alls, utom en Oxy en timme innan jag tänkte rörelseträna -för det gör fortfarande förbannat ont! Jag hoppas att det går framåt, min sambo påstår i alla fall att det gör det. Själv är jag frustrerad och innerst inne orolig att jag inte rör på mina tår tillräckligt. Men jag intalar mig själv att det SKA bli jättebra och så fort såret läkt så kommer jag våga ta i lite mer.
Idag tog jag även en efterlängtad dusch. Det var ett projekt ska jag säga! Eftersom jag inte kan stå upprätt med foten lägre än höften så fick det bli en sittande dusch med foten på pallen utanför duschdraperiet. Det kändes säkrast så istället för att stå på ett ben med tvål rinnandes ner på golvet :p
Jag satte min beniga rumpa på tvättsvamparna som jag sparat från Descutantvättarna (jag visste att de skulle komma till användning!) och drog fram rakhyveln. Mitt långa risiga hår välkomnade balsam och mitt ansikte fick sig en rejäl kur med scrub och kräm. Även min opererade fot baddades försiktigt med en svamp medans den skrek efter att få återgå till kuddarna i soffan.
Det blir nog bra det här...

Dag 3

<Liten varning för bilden nedan>

Idag rök bandaget! Efter tre dygn med en pulserande fot fick jag äntligen lätta på trycket och släppa ut mina små tår som såg lite förskrämda ut. Min sambo fick långsamt linda av allt medans jag försökte att inte tjåpa mig för mycket. Jag hatar verkligen sånt där..! Foten var lite blågrön och det hade blött igenom plåstret en del. Jag fick inga anvisningar om jag skulle göra något åt det så jag låter det sitta tills vidare... Jag ska ju inte ta stygnen förrän om 2-3 veckor.
Natten till idag var den första natten som jag fick sova ostört i 8 timmar sedan operationen, det var skönt. Och idag har jag knappt tagit några smärtstillande alls jämfört med de två första dagarna. Det går framåt!

Idag skulle jag även långsamt börja rörelseträna min stortå och böja försiktigt för att förhindra att den blir stel. Den lyssnar till hjärnsignaler (phew!) och går att böja uppåt med handen någon centimeter utan problem. Nedåt tar plåstret emot och det känns inte jättebra än då jag är rädd att det ska börja blöda då såret svider till. Vi tar det lilla lugna!
Att gå på foten är fortfarande uteslutet. Jag lyckades ta två försiktiga steg med vikten på hälen innan blodet forsade ner och sa "nope" så jag låter nog bli en stund till...

Jag kommer nog inte helt kunna greppa vad jag varit med om förrän allt är över och foten är helt återställd. Men den ser så fin ut redan nu! Min stortå kommer aldrig kunna bli spikrak då den kröker sig naturligt, men nog ser den rakare ut nu än vad den var.

Dag 1-2

SATAN vad ont det gör!!! (det känns alltid bra att skylla på nån)
Innan jag gick och la mig den första kvällen svalde jag ner 1g paracetamol (2x500mg) och 5mg Oxy (som jag kallar dem kort). Det hade inte börjat göra jätteont men jag hade blivit tillsagd att vara beredd när bedövningen släppte och ta en Oxy när jag skulle sova. Det gick bra i ungefär 4 timmar, sedan vaknade jag och tog lite smått förvirrad 2x400mg ibuprofen. Jag hade insett att det skulle bli svårt att hålla koll på när jag hade tagit vilken tablett och började skriva ner i telefonen när jag tog nya smärtstillande. Det kändes lite osäkert att försöka göra upp en plan då olika tabletter verkade olika länge och på olika sätt... Så det fick bli lite touch-and-go och se till att sprida ut läkemedlen enligt ordination och doseringsanvisningar. Det slutade med att jag tog något smärtlindrande ungefär varannan till var tredje timme de första två dagarna. Ibland sköt jag upp det lite för länge när det började "pirra" i foten och fick stå ut med en halvtimmes kvidande och svärande. -Något jag bittert fick betala för efter den första dagen då jag spydde tre gånger under kvällen. Att ha en känslig mage och samtidigt spänna sig av smärta är ingen bra kombo... Som tur var hade jag Alvedon i stolpillerform som fick räcka för natten och det gick bra.

Jag hade förberett mig på det värsta, en smärta jag inte ens kunde föreställa mig, och den kom nog hyfsat nära. Jag tror att det som egentligen gör mest ont är det faktum att foten är hårt lindad och svullen, varpå högläge är ett MÅSTE så ofta det går. Jag är en mästare på att "känna efter" som min mamma så ofta påpekat och jag tycker mig kunna lokalisera var smärtan kommer ifrån och varför. Den mesta smärtan känns som om man har ett stort köttsår som någon står och häller salt i  -det svider så in i helvete! Framförallt över det igensydda såret och där "knölen" satt. Jag kan känna där skruven sitter och benet läker men det gör inte ont, det spänner mest lite. Ibland känner jag en brännande känsla upp i stortån men inget som gör extremt ont. Jag har normal känsel i alla tårna, även stortån.
Min stackars lilltåled har fått utstå en hel del då bandaget sitter åt väldigt hårt just där och blodet pulserar när helst jag måste förflytta mig.
Förflytta sig, ja... Det är en annan femma. Jag ångrade lite smått att jag inte bad om kryckor när väl bedövningen hade släppt, för efter det var det mer eller mindre omöjligt att stötta på foten. Min tappra sambo har agerat mänsklig krycka samtidigt som han har hållit upp mitt ben i 90 grader varje gång jag har behövt förflytta mig från sängen till soffan, från soffan till toan och tillbaka. Jag har känt mig så obeskrivligt ynklig ibland att jag inte förstår hur han stått ut med mig ^^
Det här är kort sagt inget jag hade velat gå igenom helt själv.

Jag har mest suttit på soffan och kollat på serier, bloggat och varit social med folk. Tagit mina tabletter och blivit servad av sambon, sett på film ihop och försökt sitta still. 

Operationsdagen

Igår blev jag opererad för hallux valgus på min högra fot, den som gjort mest ont av de två. Det måste vara den mest surrealistiska upplevelsen som jag någonsin varit med om... Jag ska försöka ta det från början.

Jag och min sambo körde till Uppsala dagen innan och bodde över på hotell för att slippa köra mitt i natten. Jag skulle opereras kl. 10 och hade fått tillåtelse att äta en smörgås kl. 06 varpå jag valde hotell efter tidigast serverad frukost. Kvällen innan duschade jag enligt order två gånger med Descutan, både kropp och hår och på morgonen (efter att inte ha sovit en blund) enbart kroppen två gånger. Tvålen luktar lite lätt sterilt, som en svag handsprit, och medlet man använder i håret känns ungefär som att använda handtvål och inget balsam. Håret blir torrt och risigt men det var inte så farligt som jag hade väntat mig trots mitt långa hår. Ett paket Descutan innehåller 2 sk "dubbelduschar" där allt är portionsförpackat i små påsar. Efter dusch ska man sova i rena lakan och kläder och på morgonen ta på sig rena kläder. Inga hygienprodukter överhuvudtaget får användas efter duschen. Sagt och gjort, sedan begav vi oss till Elisabethsjukhuset.
Jag betalade patientavgiften och min framtida följeslagare "specialskon" (totalt 360kr) och vi blev hänvisade till väntrummet. Väl medveten att det kunde uppstå väntetid tror jag att vi väntade ca 1,5 timme extra innan jag blev inlagd på ett rum. Där fick jag byta om, få droppnål och vänta på doktorn tillsammans med min sambo. Härliga Eva som tog hand om mig både före och efter operationen kom och gick ett flertal gånger och såg till att allt var okej. Slutligen körde hon ner mig för att få bedövning och lugnande (som jag hade önskat att få) och jag fick träffa syster(?) Johan som jag kom att gilla skarpt. Dr. Johan Hising kom för att lägga lokalbedövning i foten på mig och precis som jag väntat mig gjorde det djävulskt ont...! Nålar i ankeln är inte skönt! Jag kved nog tillräckligt mycket för att syster Johan skulle komma med lugnande direkt in i armen på mig. Det blev genast mer uthärdligt och jag fick fram ett "tack" i en liten suck. Jag försökte verkligen att inte verka tjåpig men jag är osäker på om jag lyckades. Jag tenderar att bli väldigt pratsam, liten och ynklig när jag är trött och hungrig.

Jag rullades in till operationsrummet där två sköterskor -Elisabeth och Birgitta väntade. De preppade mig, lindade in mig i täcken för att jag inte skulle frysa och var allmänt sociala i väntan på doktorn. Birgitta frågade om jag ville se på under operationen -en fråga hon fick upprepa då jag trodde jag hörde fel. Se på?! När de sågar itu min fot? Eehhh, nej? Det var tydligen vanligt att folk ville det... o.O
Jag fick en blodtrycksmanschett runt ankeln och Dr. Hising satte i gång med ingreppet.
Själva känslan under operationen är svår att beskriva. Om ni någon gång vaknat upp av att t ex en arm sover och är helt utan känsel kanske ni kan förstå. Foten känns lite som ett vedträ som sitter fast i ditt ben och man känner att någon sågar och skruvar och klämmer åt hårt, men ingenting gör ont eller känns särskilt mycket.
Jag höll mig relativt lugn under den knappa halvtimmen som operationen tog och slutligen fick jag titta på benbitarna som hade sågats bort. Jag hade bett om det i förväg både av ren nyfikenhet och för att helt enkelt veta vad jag hade blivit av med. För mig betydde det mycket och de visade gärna upp dem! Elisabeth visade upp själva "knölen" och jag sa att den såg liten ut, det tyckte inte hon.

Efteråt blev jag upprullad tillbaka till rummet där min sambo väntade. Jag uttryckte min förundran över att jag klarat av det där i vaket tillstånd och han var faktiskt lite imponerad han med..
Jag blev serverad fika med macka, tée och juice av kära Eva och blev besökt av Dr. Hising som berättade att han tyckte operationen gått bra och att han tror den ska avhjälpa mina besvär. Han fortsatte med hur viktigt det är att smärtlindra i tid med paracetamol, ibuprofen och Oxynorm som jag fick utskrivet och att jag ska ta det lugnt och ha foten i högläge i 3 dagar innan jag kan ta bort det hårt lindade bandaget.
Efter att ha vilat en timme och fått i mig något att äta var det dags att byta om, prova ut en specialtoffel och bege oss hemåt. Innan vi lämnade sjukhuset smorde jag in allt som kliade för att sedan bädda ner mig i baksätet i bilen för 4 timmars hemresa.

På vägen från Uppsala fick min sambo gå till apoteket och hämta ut min Onynorm (som blev Oxycodone) med en fullmakt jag hade förberett och tagit med. Jag tänkte att det skulle gå sjukt mycket fortare än om jag själv skulle halta in med min nyopererade fot. Det kändes lite som att gå med en ojämnt sågad träbit under foten, något jag fick stå ut med de gånger vi stannade för toapaus (tack bensinmackar och Ica Maxi!).
Resan hem gick bra även om jag en kvart hemifrån började oroa mig för att bedövningen inte verkade släppa och noja över att något var fel. (Ni vet vilka hjärnspöken man kan få när man är trött och har varit med om något så omtumlande som detta..) Väl hemma petade jag i mig något att äta och anordnade foten i högläge i sängen.
Ca 10 timmar efter operationen började bedövningen släppa...

Snart

Nyår har spenderats på jobbet och två trötta och värkande fötter ska nu få vila ut inför operation på torsdag. Nu hoppas vi på att det blir ett Gott nytt år!