Dag 1 - andra vändan

Så var det gjort!

I måndags tog sig opererande läkare Markus sig tid att ringa mig och prata igenom en eventuell akinosteotomi och vad det skulle innebära. Ingreppet har lika lång sjukskrivning som chevronoperationen men den anses ändå lite mindre invasiv då man inte flyttar runt en hel led utan "bara" sågar lite i stortån. Man ska gå runt med postop-skon i 6 veckor oavsett men får belasta foten som vanligt. Han ville däremot se mina fötter innan han kunde ta ett beslut om att göra den operationen i samband med borttagandet av skruven. Sagt och gjort. Igår var det dags! 

Jag hade fått en operationstid 12.30 vilket jag var oerhört tacksam för då jag inte direkt är en morgonmänniska. Jag var uppe och åt frukost 6.30 och sov sedan några timmar till innan jag dubbelduschade i klorhexidin (den här gången Hibiscrub) i samma procedur som kvällen innan. Min kära fästman körde mig till sjukhuset och jag skrevs in ganska direkt och fick träffa läkaren. Efter att ha sett mina krokiga stortår sa han att det bästa vore att göra en akinosteotomi lite längre ifrån tåleden för att räta upp själva "spetsen" på tån mer då den är väldigt vinklad på mig. Sagt och gjort så fick han grönt ljus att göra det han trodde skulle bli bäst.
Vidare till förberedelserna blev jag väl omhändertagen av mina hjältar Rauf och Linus, två sjuksköterskor som gjorde tillvaron lite roligare och höll mig sällskap då annan narkospersonal skulle lägga blockad i mitt ben. Vid tidigare operationer i Uppsala fick jag ju ett flertal sprutor i ankeln som gjorde förbannat ont(!), men den här gången använde de sig av ultraljud för att lokalisera en nerv bredvid knävecket för att sedan föra in en nål och spruta in läkemedel för att bedöva hela benet. Det var spännande! För att försäkra sig om att de hittat rätt nerv så pulserade små små elstötar som fick min fot att rycka i takt. Vetenskapens under.. och så mycket mindre smärtsamt!

Väl inne på operation togs jag om hand av Sofia och Marzena, även de väldigt trevliga som tålmodigt stod ut med mitt eviga pladdrande både före, under och efter operationen ;D Rauf gav mig lite lugnande och han och Linus turades om att övervaka mig och berätta vad som hände på andra sidan skynket.
Då sjukhuset inte hade en skruvmejsel som passade perfekt i den skruven som de skulle ta bort från min fot (då de använder annan typ av skruv) så tog det långt om länge innan de fick ut den -men ut kom den! Inget mer obehag från den lille jäveln..
(Japp, jag fick behålla bevismaterialet!)
 

Doktor Markus gick sedan vidare med att räta upp min tå och satte en märla för att hålla ihop de sågade benen. Han visade snällt benbiten som han tog bort och den såg pytteliten ut! Innan han la om såret höll han upp foten och visade mig -något som jag idag har lite svårt att minnas, men jag hoppas den kommer bli både fin och funktionell! Snittet la han däremot på ovansidan av tån, något som jag inte hade väntat mig, men vad gör ett mer synligt battle scar om jag får smärtfria fötter?

På uppvaket efteråt fick jag smörgås och te, en ny snygg postop-sko (eller två -en för inomhusbruk och en att använda ute, identiska), lite morfintabletter och recept på paracetamol. Jag fick även hemgångsråd av läkaren som lite strängt sa åt mig att ta det lugnt och inte rörelseträna tån för mycket då risken finns att märlan faktiskt lossnar. Han kände ju till mina tidigare erfarenheter med stelhet i stortå men verkade inte orolig att det skulle upprepas då han inte varit och pillat på någon led. Vi får väl se om jag kan låta bli... I det stora hela gick den här operationen gallant och jag mådde mycket bättre än efter de andra två, troligtvis då jag känner mig starkare både mentalt och fysiskt.

Idag, dagen efter operation har jag skuttat runt med lite hushållsbestyr och bara tagit lite paracetamol då foten kändes öm i morse. Den gör däremot inte ont alls och det som känns mest är där skruven suttit. Såren kliar lite och foten börjar dunka om jag gått runt för mycket. Igår kväll kändes det inte nödvändigt med varken morfin eller något annat och jag sov helt okej (så okej jag kan med foten i högläge). En helt annan upplevelse än tidigare gånger då jag behövt ta morfin i flera dagar efteråt! Så det här ska nog gå bra. Jag ska bara tvinga mig själv att sitta still...