Befriad! Stygnborttagning och dusch!

Efter två veckor instängd fick min lilla fot äntligen se dagens ljus igen, bli av med stygnen samt duscha! Den här gången tog jag mod till mig på VC och studerade noga när sköterskan Malin tog bort stygnen. Det gick nog lite lättare än tidigare då jag inte haft i närheten lika ont som de tidigare gångerna och med min pågående utbildning till kvalificerad djurvårdare så var jag nog mer nyfiken nu ;) Det var inte skönt, men det var över snabbt och jag tyckte det såg så enkelt ut att jag nästan hade velat prova själv. (Kanske nästa gång..)

Väl hemkommen kunde jag givetvis inte låta bli att böja försiktigt på alla tår, jämföra vinklar och studera blåmärken och jag är försiktigt hoppfull att resultatet blir bra när svullnaden har gått ner och allt läkt ihop. För stabilitetens skull satte jag en stor bomullstuss mellan tårna för att hålla ut stortån tills den läkt helt.
När jag sedan gick och la mig samma kväll så tyckte jag att det gjorde ont på samma ställe som innan operationen (över knölen mot stortån och under knölen mot hälen) varpå jag blev både rädd och ledsen.. men bestämde mig sedan för att ge det lite tid och hoppas att det känns annorlunda när jag får börja använda foten normalt igen. Alla skor kommer väl iaf passa bättre om inget annat..

Jag har nedsatt känsel på utsidan att toppen av stortån vilket känns igen från de andra operationerna och ibland så känner jag hur det kryper lite under huden där jag förmodar att märlan sitter -jag har däremot inte känt efter så noga om den går att känna. I övrigt har jag inte ont alls, det är bara såren som känns -framför allt där de tagit bort skruven.
I övrigt känns det ganska okomplicerat just nu. Jag slänger upp foten i högläge när jag kan och klonkar runt med min postopsko i några veckor till :p

Min nybefriade fot

En snabb bild med kompisen innan den efterlängtade duschen

5 dagar - nytt förband

I morse var det dags att byta förband vilket gjordes på ortopedmottagningen. Jag fick träffa fina sjuksyster Eva som varsamt avlägsnade det gamla förbandet som var stelt av torkat blod och konstaterade att såret såg fint ut. Foten är lagom blåslagen precis som förra gången och den ritade pilen med blå märkpenna smälter in fint med övrig färgskala. Jag dokumenterade min något rakare tå innan den fick ett nytt förband som ska sitta på tills jag tar bort stygnen nästa vecka. Då har jag bokat tid på VC på andra sidan landet där jag studerar.

Min fästman kommer köra mig till min studentkägenhet till helgen då jag inte får köra bil själv på 6 veckor. Postop-skon är liiite för klumpig för att säkert kunna växla med och resan tar lite över 4 timmar, så oavsett hur envis jag är så fick han offra sig ;p Sedan har jag fina klasskompisar som kommer köra mig till och från skolan så länge det behövs innan jag kan promenera de 20 minuterna dit. Så det ska nog gå galant!

Jag fick åter igen stränga order om att INTE rörelseträna stortån vilket Dr. Markus bestämt hade talat om för Eva. Jag kan bara lova att jag ska försöka! Just nu gör det liiite ont att vicka på stortån då det hårt lindade bandaget är borta och tåleden "knäpper" på samma sätt som den gjorde efter föregående operation när jag lägger vikt på den. Den beter sig kanske så när den varit hoptryckt.. Däremot så vickar jag glatt på övriga tår som sakteliga börjar inse att de fått lite mer plats och rätar upp sig. Nu kanske de kan låta bli att orsaka sår på baksidan av varandra vilket framförallt tån bredvid lilltån konstant brukat göra på mittentån så fort ett par skor åkt på.

Min blåslagna fot med rakare stortå

Med lätt tryck mot ytan under

Det nya paketet

Akinosteotomi

Utifrån vad jag sett och läst så verkar akinosteotomin oftast göras samtidigt som man gör en chevronosteotomi. Men den kan bevisligen även göras enskilt om man inte behöver en så stor korrigering eller om man som i mitt fall, inte uppnått önskat resultat.

Den går ut på att man skär ut en liten "tårtbit" i benet, vinklar upp tån och fäster den med en klammer/märla, skruv eller med stift som kan tas bort genom huden. Kort sagt, en ganska enkel operation som kan göra stor skillnad.

 

Dag 1 - andra vändan

Så var det gjort!

I måndags tog sig opererande läkare Markus sig tid att ringa mig och prata igenom en eventuell akinosteotomi och vad det skulle innebära. Ingreppet har lika lång sjukskrivning som chevronoperationen men den anses ändå lite mindre invasiv då man inte flyttar runt en hel led utan "bara" sågar lite i stortån. Man ska gå runt med postop-skon i 6 veckor oavsett men får belasta foten som vanligt. Han ville däremot se mina fötter innan han kunde ta ett beslut om att göra den operationen i samband med borttagandet av skruven. Sagt och gjort. Igår var det dags! 

Jag hade fått en operationstid 12.30 vilket jag var oerhört tacksam för då jag inte direkt är en morgonmänniska. Jag var uppe och åt frukost 6.30 och sov sedan några timmar till innan jag dubbelduschade i klorhexidin (den här gången Hibiscrub) i samma procedur som kvällen innan. Min kära fästman körde mig till sjukhuset och jag skrevs in ganska direkt och fick träffa läkaren. Efter att ha sett mina krokiga stortår sa han att det bästa vore att göra en akinosteotomi lite längre ifrån tåleden för att räta upp själva "spetsen" på tån mer då den är väldigt vinklad på mig. Sagt och gjort så fick han grönt ljus att göra det han trodde skulle bli bäst.
Vidare till förberedelserna blev jag väl omhändertagen av mina hjältar Rauf och Linus, två sjuksköterskor som gjorde tillvaron lite roligare och höll mig sällskap då annan narkospersonal skulle lägga blockad i mitt ben. Vid tidigare operationer i Uppsala fick jag ju ett flertal sprutor i ankeln som gjorde förbannat ont(!), men den här gången använde de sig av ultraljud för att lokalisera en nerv bredvid knävecket för att sedan föra in en nål och spruta in läkemedel för att bedöva hela benet. Det var spännande! För att försäkra sig om att de hittat rätt nerv så pulserade små små elstötar som fick min fot att rycka i takt. Vetenskapens under.. och så mycket mindre smärtsamt!

Väl inne på operation togs jag om hand av Sofia och Marzena, även de väldigt trevliga som tålmodigt stod ut med mitt eviga pladdrande både före, under och efter operationen ;D Rauf gav mig lite lugnande och han och Linus turades om att övervaka mig och berätta vad som hände på andra sidan skynket.
Då sjukhuset inte hade en skruvmejsel som passade perfekt i den skruven som de skulle ta bort från min fot (då de använder annan typ av skruv) så tog det långt om länge innan de fick ut den -men ut kom den! Inget mer obehag från den lille jäveln..
(Japp, jag fick behålla bevismaterialet!)
 

Doktor Markus gick sedan vidare med att räta upp min tå och satte en märla för att hålla ihop de sågade benen. Han visade snällt benbiten som han tog bort och den såg pytteliten ut! Innan han la om såret höll han upp foten och visade mig -något som jag idag har lite svårt att minnas, men jag hoppas den kommer bli både fin och funktionell! Snittet la han däremot på ovansidan av tån, något som jag inte hade väntat mig, men vad gör ett mer synligt battle scar om jag får smärtfria fötter?

På uppvaket efteråt fick jag smörgås och te, en ny snygg postop-sko (eller två -en för inomhusbruk och en att använda ute, identiska), lite morfintabletter och recept på paracetamol. Jag fick även hemgångsråd av läkaren som lite strängt sa åt mig att ta det lugnt och inte rörelseträna tån för mycket då risken finns att märlan faktiskt lossnar. Han kände ju till mina tidigare erfarenheter med stelhet i stortå men verkade inte orolig att det skulle upprepas då han inte varit och pillat på någon led. Vi får väl se om jag kan låta bli... I det stora hela gick den här operationen gallant och jag mådde mycket bättre än efter de andra två, troligtvis då jag känner mig starkare både mentalt och fysiskt.

Idag, dagen efter operation har jag skuttat runt med lite hushållsbestyr och bara tagit lite paracetamol då foten kändes öm i morse. Den gör däremot inte ont alls och det som känns mest är där skruven suttit. Såren kliar lite och foten börjar dunka om jag gått runt för mycket. Igår kväll kändes det inte nödvändigt med varken morfin eller något annat och jag sov helt okej (så okej jag kan med foten i högläge). En helt annan upplevelse än tidigare gånger då jag behövt ta morfin i flera dagar efteråt! Så det här ska nog gå bra. Jag ska bara tvinga mig själv att sitta still...

Bort med skruvjäveln

NU händer det grejer!

Sedan början av året så studerar jag på andra sidan landet varpå jag ringde ortopeden hemma i våras och förklarade att jag skulle befinna mig hemma under sommaren och att jag hemskt gärna skulle vilja bli av med skruven då då den orsakar sådana problem. Jag kan inte ens gå 20min till skolan utan att bli öm i foten vilken känns näst intill löjligt. Jag sa att bara de kunde ordna det så kunde jag gå med på att vänta ytterligare ett år på annan åtgärd. De kunde inte lova något men gjorde en notis.

Efter att ha stått på remiss i 14 månader och det var 3 veckor kvar tills jag skulle åka tillbaka till skolan för att påbörja höstterminen så tröttnade jag på att vänta och skrev ett klagomål genom 1177. Dagen efter fick jag ett samtal från ortopedmottagningen och en besökstid samma eftermiddag då de hade fått ett återbud. Jag fick träffa en mycket trevlig läkare som lyssnade och förstod problemen jag hade. Kort sagt att vänster fot gör ont pga snedställningen som kvarstår och att jag har konstant nageltrång på höger pga samma sak. Han undersökte mina fötter och visade mina röntgenbilder och förklarade att de operationer jag gjort har gett ett bra resultat och att man inte kan göra något mer just där på fötterna. Däremot så lyfte jag frågan om man kunde åtgärda snedställningen av stortårna på annat sätt, en sk akinosteotomi. Den går ut på att man sågar ut en "tårtbit" i stortån och rätar upp den. Det sa han var fullt möjligt för båda fötterna men att opererande läkare (dvs inte han) får ta beslutet. Han förstod dock den enorma problematiken med den utstickande skruven och ordnade en operationstid för att ta bort den bara 2 veckor senare! Jag frågade om det eventuellt skulle finnas utrymme för att göra en akinosteotomi på samma fot när jag ändå ska in, bedövas och ligga på operationsbordet vilket inte kunde beslutas då opererande läkare är på semester till två dagar innan min operation. Operationsplaneringen lovade däremot att försöka be läkaren ta en titt på min journal och ringa mig om han får tid. Jag vill ju kunna ta ett informerat beslut FÖRE operationsdagen och avgöra om det är möjligt att koordinera mina studier med foten i högläge och att jag ska kunna gå obehindrat innan min praktik 3 månader senare. Så nu väntar jag och ser om jag får ett samtal på måndag (om 3 dagar), annars är jag i alla fall inställd på att bli av med skruvjäveln på onsdag!

Jag knäppte en bild på min röntgenplåt då det var väldigt spännande att se hur det ser ut! Tittar man nära så kan man se att det kommer lämnas kvar ett fragment av titan i vänster fot då skruven på något vis gått sönder :O Men den lär inte orsaka problem. Höger skruv får sitta kvar så länge den inte börjar bråka. 

2-3 år

Ja, kära läsare... Nu har det snart gått 3 år sedan min första fotoperation och lite över 2 år sedan min andra, så det är väl hög tid att lägga upp en uppdatering om hur det har gått.

 

Jag ska erkänna att min tidsuppfattning är lite luddig då mycket annat hänt i livet de senaste åren men kort sagt så har jag två fungerande fötter som får plats i de flesta skor. De är inte helt utan smärta och komplikationer men det är ändå bättre än innan operationerna. 

 

Min högra fot blev ju ganska stel efter den första operationen. Det är den fortfarande, men inte så att jag lider oerhört mycket av det. Visst hade jag kunnat önska en något rakare stortå men tåleden är långt ifrån lika smärtsam nu! I somras närvarade jag t o m på lillasysters bröllop i 9 cm klack och dansade en hel del! Visst, alkoholen hjälpte till lite och det kändes såklart i fötterna dagen efter men mest i vänsterfoten trots att det är höger som är stel. Jag är bara glad att det faktiskt gick!

 

Min vänstra fot som jag opererade sist lät jag läka -vilket gick ganska snabbt, och jag använde den som vanligt under det första året. Lite väl mycket "som vanligt" tyckte jag då jag inte kände någon större skillnad bortsett från lite mindre smärta. (Mindre knivhugg, mer molande.) Men till skillnad från min högra fot som jag opererade först så är den lika benig, fattig på muskler och pronerar precis som innan operationen. Stortån känns lika felvinklad som tidigare och ingen plats har getts åt resterande tår, så den är jag lite besviken över. Visst är knölen borta men eftersom tån är lika felvinklad som förr så får foten ingen stabilitet och pronationen orsakar ibland smärta i knät. Jag använder i princip alltid silikonkudden/tåspridaren mellan vänster stortå och pektå för att minska smärtan som uppstår efter ca 2km promenad. Dessutom verkar det minska risken för nageltrång, något som jag ofta får vid stortånageln när den ligger emot tån bredvid. Det känns dock som något jag kommer få leva med på båda fötterna...

 

Jag känner mig så nöjd jag kan bli med höger fot men då vänster efter 1,5 år inte kändes lika bra, samt att titanskruven börjat leta sig ut så beslöt jag mig för att kolla upp om något mer kan göras.
Elisabethsjukhusets avtal med region Uppsala ändrades som sagt vid årsskiftet 2020/2021 och de upphörde att utföra fotoperationer. Därför kunde jag inte vända mig till dem för återkoppling och eventuell åtgärd. (Jag försökte.) Istället fick jag åter igen gå via vårdcentralen i min hemkommun och bli remitterad till en ortopedmottagning -den här gången i min hemstad. Detta beslöt jag mig för att göra i våras och har nu väntat på en första besökstid sedan början av juni 2022. (Jag blev erbjuden att bli skickad till en större stad men av olika skäl har jag verkligen inte tid att åka så långt och väljer att stå kvar i kö i min hemkommun.) Jag har fått fötterna röntgade och besked om att ingenting är fel (utom skruven som flyttat på sig då, men det är inte farligt, bara obehagligt) eller har blivit värre, vilket är en början iaf.

 

Här är jag nu, i väntan på ett första besök hos en ny ortoped för att se om de kan göra något för att räta ut min vänstra stortå och avlägsna titanskruven som man tydligt känner genom huden. Jag hoppas att de inte vill göra om hela operationen utan har andra alternativ.

 

Fortsättning följer...