3 veckor

Igår försvann stygnen på Vårdcentralen! En alldeles lagom försiktig sköterska utförde jobbet relativt smärtfritt. Jag förvarnade henne om att jag kunde vara extremt kinkig men åter igen var det inte lika obehagligt som förra gången. Det sticker och ömmar självklart då de pillar i små öppna sår och drar bort objekt som inte ska vara där, men jag var ganska lugn. Kanske var jag mer beredd den här gången. Det blödde lite från ett stygn när jag väl kom hem till skillnad från första gången, annars var det mest skönt att bli av med stelt plåster och stygn.

 

Jag har börjat gå på foten och lägger försiktigt vikt på tåleden emellanåt, både med och utan specialskon. Redan i slutet av förra veckan lyckades jag gå till tvättstugan och tillbaka utan några problem och jag har inte alls samma behov av att ha foten i högläge hela tiden. Jag kanske inte springer maraton inom kort men jag tror att det är bra att faktiskt använda foten lite försiktigt den här gången då det faktiskt går! Såhär i efterhand känns det jätteskumt att den högra foten höll sig svullen och jätteöm såpass länge.. Trots morfin kunde jag ju inte böja den tån särskilt långt de första månaderna. Den vänstra stortån däremot kan jag ju redan nu böja typ lika långt uppåt som jag kunde böja höger vid återbesöket efter 2 månader. Att böja den nedåt är inga problem alls. Överlag så känner jag inte av foten så mycket. Det sticker till ibland och ömmar lite men det finns ingen konstant krypande känsla i foten som håller mig vaken. 

I övrigt så ska jag ju som sagt motbevisa Dr. Helde och återfå full mobilitet i min högra fot, varpå jag börjat leta efter passande rehabilitering. Jag har hittat övningar från ett rehabcenter i USA som de hävdar kan hjälpa trots att det gått en tid sedan jag opererades, så dem ska jag prova. Jag tänker även kontakta rehabiliteringsavdelningen på sjukhuset där jag bor och be om ett utlåtande. Som sagt, det SKA gå.

Nu blir det pandemijul och ett isolerat nyår med sambon, sedan ska jag dyka in i nya livsprojekt med två (snart) fungerande fötter!

 

Okej, liiite svullen är jag väl...

5 dagar

Det har nu gått 5 dagar sedan andra operationen och jag klättrar på väggarna... Jag har så äckligt tråkigt på soffan och min kropp vill inget hellre än att springa ut i skogen, bära tunga grejer eller klättra i träd (dvs saker som jag normalt inte gör särskilt ofta). Ryggen är redan öm och "förlegad" och kan inte förstå varför i hela friden jag sitter still. Måtte det här högläget komma till ända snart så att jag kan röra på mig...!

Däremot kan jag säga att den här foten inte gör hälften så ont som den första gjorde de första dagarna. Trots en massa utskrivna fina piller så har jag inte tagit något skoj sedan igår eftermiddag och idag enbart 500mg paracetamol på morgonen. Det behövs inte alls och enda gången foten gör ont eller är obekväm är när den inte ligger i högläge en längre stund -även om den inte är lika känslig som höger var. Efter 3 dagar tog jag en dusch sittandes på golvet och igår rök bandaget -som inte satt lika tajt den här gången, och kvar sitter ett stelt plåster med torkat blod precis som förra gången.
Jag har inte stöttat så mycket på foten då tåleden "knäpper till" när jag gör det vilket är sjukt obehagligt, däremot har det varit ganska lätt att böja på tån. Det är mest plåstret som tar emot även om det självklart är ömt. Den här gången införskaffade jag ett par bättre begagnade kryckor innan operationen så att min sambo skulle slippa bära runt på mig så de använder jag flitigt vid förflyttning genom lägenheten.

Idag bokade jag in stygnborttagning till den 21 december så jag blir befriad strax innan jul. 

 

 

Lite mer blåslagen än förra gången :p

Operation #2

Då var det gjort! Igår blev det en dagstripp till Uppsala för att operera andra foten. Jag kände mig lite som en veteran den här gången där Descutan-duscharna gick per automatik, jag gjorde allt prepp enligt anvisningar och var inte ett dugg orolig när jag steg in genom sjukhusdörren! Jag var snortrött efter att knappt ha sovit en blund (jag har ju resefeber deluxe och vad som helst kan hända under en 4 timmars lång bilkörning) och gått upp vid 5.00. Den här gången ville jag inte riskera för mycket Corona-baciller så istället för att övernatta på hotell så fick det bli en dagstripp till Uppsala. Min sambo ska ha en STOR eloge som körde både dit och hem och spenderade halva dagen medan jag opererades till att sova i bilen. Han var ju inte välkommen med den här gången...

 

Det första jag fick reda på när jag anlände var att min doktor Johan Hising hade fått gå hem på morgonen och min operation skulle istället utföras av deras andra fotkirurg Rickard Helde. (Det måste vara en grej att bara anställa fotkirurger med annorlunda efternamn.) Jag kände att jag inte hade mycket till val då jag redan var där och alla försäkrade mig om att han var minst lika skicklig som Hising! Dessutom jobbar de ju väldigt nära varandra och känner till varandras arbete. Eftersom Dr. Helde tagit på sig alla Dr. Hisings patienter för dagen så blev det lite väntetid och folk var lite mer stressade än normalt, ändå tyckte jag att de skötte det mesta galant..

 

Jag fick träffa en jättegullig sköterska vid namn Torun som tog så väl hand om mig fram till att det var min tur för operation. Hon gav mig godis i armen och såg till så att jag mådde ok trots hungerillamående och trötthet.

Glukos är fina grejer

Hon framförde även mitt önskemål att få lugnande precis innan lokalbedövning som jag fick förra gången vilket inte var några problem alls. Men alltså, Fentanyl rakt in i armen är inte att leka med! Heeeela rummet snurrade en bra stund och alla bekymmer flöt iväg medan jag fint väntade på att få komma in till operation. Det var allt starkare grejer än jag fick den första gången... sedan fortsatte de med något som heter Dexdor under hela ingreppet. Allt för att hålla mig lugn som en filbunke. Den här gången kändes de mer noga med att hålla koll på min hjärtrytm och andning, men det kan bero på att medlet var relativt nytt. (I alla fall som jag uppfattade det)

Det var en väldigt pratglad ensemble i operationsrummet. Jag fick återse Elisabeth från förra operationen och stifta bekantskap med Monica och självklart Dr. Rickard Helde som alla pratade på muntert under de 25 minuter som ingreppet tog. Vi pratade om allt från framtidsdrömmar till mitt och Rickards gemensamma öde att vara nitiska språkpoliser som hatar särskrivning =D

Dr Helde hade innan operationen tagit sig en snabbtitt på min högra fot -vilken han sa var väldigt snyggt korrigerad, och konstaterat att den nog inte kommer att bli mycket rörligare (vilket ska motbevisas till varje pris!) och att det troligtvis beror på bristande rörelseträning. Därför fick jag på operationsbordet, direkt efter operation, vicka på tårna och han visade mig att de GÅR att böja fullt ut direkt efter ingreppet. Detta för att psykiskt underlätta min kommande rörelseträning trots att det gör ont.

 

Sedan fick jag macka, juice och tée medans min arm sög i sig det sista av glukosen. Jag blev tillsagd att ringa på hjälp när jag behövde gå på toa i och med allt lugnande jag fått men det var inga problem. Jag kände mig mest trött och i vanlig ordning kändes foten som ett vedträ.
Trots lugnande kände jag mig nog mer vaken under ingreppet den här gången men allt kändes ganska bekant :p Helt normalt att någon sågar och skruvar i mitt vedträ till fot!

Det blödde igenom förbandet ganska direkt efter mitt toabesök så en sköterska bytte det yttre bandaget och skickade med mig ett extra. Hittills har det inte blött igenom igen men plåstret känns stelt när jag rör på foten, precis som förra gången.

 

Strax efter 17.00 lämnade jag sjukhuset och satte mig tillrätta i baksätet på bilen där min sambo sussat sedan jag blev inlagd 11.00 och det bar av hemåt igen. Vi stannade till på närmsta apotek där min sambo hämtade ut min Oxynorm -den här gången var han instruerad att inte acceptera Oxycodone då jag blev lite illamående av den sist (trots att det är samma medel, skillnaden är tablett och kapsel) så det blev rätt. 

Vi fortsatte sedan hemåt och stannade bara till ett par gånger för att kissa. Jag brukar vara riktigt vass på att hålla mig men i mitt drogade tillstånd blev det ett krisstopp vid ett dike mitt ute i ingenstans! I duggregn ^_^

Väl hemma höll bedövningen i sig och jag slängde i mig lite paracetamol vid 22-tiden då det började småsticka i foten och sedan en Oxy en stund efter 01.00 när jag kom isäng. 5 timmar senare tog jag 1g paracetamol och somnade om. Nästa Oxy togs vid 13.30 och så har det fortsatt... Överlag känns det inte alls lika smärtsamt som det gjorde första gången! Kanske är jag bättre på att tajma tabletterna, kanske gjorde Dr. Helde ett bättre jobb ;) (säg inte till Dr. Hising att jag sagt så) Kanske är jag bara härdad ;)

Så nu får vi hoppas att allt går som det ska och läker ännu finare än förra gången!

 

Jag ska också tillägga att jag vickat på tårna sedan jag kom hem och med jämna mellanrum tänjer jag lite längre med handen. Dr. Helde tyckte att jag skulle börja med all rörelseträning lite tidigare i och med svårigheterna med högerfoten.

En helt ok början på December...