Beslutet

För lite över ett år sedan fick jag nog. Efter att ha genomlidit ytterligare en sommar springandes i restaurang och på uteserveringar, sa jag högt för mig själv ”det ska nog inte göra såhär ont hela tiden”. Och vips så hade jag bokat en tid på vårdcentralen dit jag fick komma relativt fort. Jag ska påpeka att jag under flera år innan detta hade provat mer eller mindre allt vad ”egenvård” innebär för någon med hallux valgus; Bekväma skor, mjuka skor, pelott, tåspridare, silikonkuddar, nattskena, kinesiotejp -you name it. Jag hade även en period när jag försökte mig på tågymnastik som sas motverka snedställningen av stortårna. Inget av detta fungerade bevisligen för mig då det fortsatte att göra ont.

Men nu var jag då äntligen där på vårdcentralen. Då det fortfarande var semestertider fick jag träffa den kanske inte mest kompetenta läkaren på stället, Ahmed. Jag tänker inte redogöra i detalj för varför jag inte trivdes i hans besöksrum men trots mina skäl så gick jag därifrån med en remiss till röntgen och ett fläckfritt blodprov. (Jag fick lämna blodprov för att utesluta artros/inflammation i tålederna vilket eventuellt hade kunnat leda till regelbundna kortisonsprutor för att lindra smärtan.)

En vecka senare fick jag komma till röntgen på sjukhuset och röntga båda fötterna och en dryg vecka efter det fick jag hem ett brev från Dr. Ahmed som kort och gott kundgjorde att jag inte hade artros eller några skelettförändringar. Jaha? tänkte jag. Det var ju bra. Nu då?

Jag avvaktade ytterligare en vecka i tron att jag kanske skulle få höra något mer men icke. När min syster sedan sa ”Han kommer inte att höra av sig, han hoppas han är klar med dig” så ringde jag själv upp vårdcentralen igen och bad att få boka en telefontid med doktorn för vidare uppföljning. Sagt och gjort fick jag en tid och samtalet blev kort. Jag frågade vad han tänkte göra nu och han svarade trevande att han kanske kunde remittera till ortoped. ”Okej”, sa jag. ”Då vill jag ha remiss till Elisabethsjukhuset i Uppsala”. Då Dr. Ahmed inte var säker på om han fick remittera mig dit eftersom jag bor i ett annat landsting fick jag prata med hans chef som efter många om och men till slut förstod att jag ville nyttja mitt fria vårdval men inte vårdgarantin, dvs jag skulle inte få några resor betalda av min hemkommun och väntetiden kunde bli längre. Äntligen hade jag fått remiss till Claes-Olof Stiernborg.

Under de senaste åren har jag läst mycket om just hallux valgus-operationer -hur de går till, resultat, olika kliniker och metoder osv. Den metod som kändes mest lockade (även om den inte var så noga beskriven någonstans) var just metoden som Dr. Claes-Olof Stiernborg använde i Uppsala. Metoden skulle innebära minimalt sågande i benet, ingen skruv och kort sjukskrivning där man skulle gå på foten direkt efter operation för att skynda på läkningen. Tanken på att vara sängliggande i månader efter operation hade länge avskräckt mig då jag helt klart skulle bli knäpp och må piss av det och att slippa ha skruvar i fötterna lät ju fantastiskt att slippa! Därför var valet av klinik och läkare ganska enkelt då jag inte hade kunnat hitta något liknande någon annanstans.