Första besöket

Drygt ett år senare fick jag ett brev från Aleris i Uppsala. Det informerade om att Dr. Stiernborg efter många år hos dem hade avslutat sin tjänst och att Elisabethsjukhuset numera hade två andra fotkirurger med mer än 10 års erfarenhet var. Det stod att de liksom Dr. Stiernborg utför en sk chevron-osteotomi vid hallux valgus-besvär men att metoden inte är identisk. De beräknade kunna erbjuda mig en tid under hösten och bad mig höra av mig om jag inte längre ville ha kvar min remiss hos dem. Tankarna började såklart snurra och jag funderade på om det skulle vara värt att åka över 30 mil hela vägen till Uppsala och kanske inte få den operation som jag väntat på, men jag beslutade att ge de andra läkarna en chans. Jag hade trots allt väntat ett år och hade bara hört gott om kliniken!

Någon vecka senare kom ytterligare ett brev med en kallelse till deras röntgenavdelning samt en kallelse till Dr. Johan Hising direkt efter röntgen. Nu skulle resan äntligen ta fart på riktigt!

I slutet av september körde min sambo och jag i 4 timmar för att anlända i Uppsala en kvart innan bokad tid. Då hade vi tagit oss igenom tre vägarbeten och väjat en trafikolycka där en lastbil hade tappat sin last på motorvägen…

Jag var trött efter en snortidig morgon men blev gott mottagen i receptionen där jag betalade för mitt besök direkt (110+110kr). Jag fick träffa en något stressad röntgensköterska av utländsk härkomst som trots en viss språkförbistring lyckades fotografera mina fötter från alla vinklar och peka mig i riktning mot Dr. Hisings kontor. Väl där inne konstaterade han att jag ursprungligen blivit remitterad till Dr. Stiernborg och förklarade att likheterna mellan deras respektive metoder nog var större än skillnaderna. Han erkände dock att han inte direkt sett metoden som Claes använde sig av då han inte visat den på t ex mässor och andra sammankomster för läkare (som det verkar som att man normalt gör när man kommit på något revolutionerade som för medicin framåt). Dessutom hade han inte hört om något företag som velat köpa upp patentet han hade på sin sågmall, varpå det verkar som att Claes tog med sig sin uppfinning in i pensionen… Det måste ju vara ganska synd kan jag tycka eftersom så många hyllat honom och varit jättenöjda efter att ha blivit opererade med metoden.

Hur som helst så förklarade jag för Dr. Hising att det mest lockande för mig hade varit att slippa skruv varpå han direkt sa ”Jag sätter alltid skruv. Det är klart att man kan låta bli men då finns det alltid en risk att benet inte läker där man vill utan flyttar på sig.” Vi diskuterade en stund och han förklarade hur ingreppet skulle gå till om jag valde att gå med på det. Jag fick ställa alla frågor som jag förberett sedan tidigare (något som jag starkt kan rekommendera att göra för att kunna känna sig lugn och informerad!) och han tittade på mina fysiska fötter och röntgenbilderna av dem. Jag var överlycklig att jag äntligen fick se bilderna då jag hade velat göra det sedan ett år tillbaka av ren nyfikenhet ^^ De såg ut precis som jag väntat mig -sneda och beniga, haha!

Slutligen kom vi överens om att vi ska operera, jag fick önska när det skulle ske och säga vilken fot jag troligtvis ville börja med. (Jag kunde självklart ändra mig.) Överlag så var det ett effektivt och informativt besök, även om mitt första intryck av Johan var ”arrogant, lugn men stressad”. Till hans försvar så kan jag förstå att han tar emot många patienter under en och samma dag och som någon nära mig påpekade ”Man blir ju inte ortoped för sina social skills och för att man tycker om att prata med folk. Man blir ortoped för att man tycker om att såga i folk!” ;D Jag har fullt förtroende för att han vet vad han gör och förhoppningsvis är han bra på det!

Beslutet

För lite över ett år sedan fick jag nog. Efter att ha genomlidit ytterligare en sommar springandes i restaurang och på uteserveringar, sa jag högt för mig själv ”det ska nog inte göra såhär ont hela tiden”. Och vips så hade jag bokat en tid på vårdcentralen dit jag fick komma relativt fort. Jag ska påpeka att jag under flera år innan detta hade provat mer eller mindre allt vad ”egenvård” innebär för någon med hallux valgus; Bekväma skor, mjuka skor, pelott, tåspridare, silikonkuddar, nattskena, kinesiotejp -you name it. Jag hade även en period när jag försökte mig på tågymnastik som sas motverka snedställningen av stortårna. Inget av detta fungerade bevisligen för mig då det fortsatte att göra ont.

Men nu var jag då äntligen där på vårdcentralen. Då det fortfarande var semestertider fick jag träffa den kanske inte mest kompetenta läkaren på stället, Ahmed. Jag tänker inte redogöra i detalj för varför jag inte trivdes i hans besöksrum men trots mina skäl så gick jag därifrån med en remiss till röntgen och ett fläckfritt blodprov. (Jag fick lämna blodprov för att utesluta artros/inflammation i tålederna vilket eventuellt hade kunnat leda till regelbundna kortisonsprutor för att lindra smärtan.)

En vecka senare fick jag komma till röntgen på sjukhuset och röntga båda fötterna och en dryg vecka efter det fick jag hem ett brev från Dr. Ahmed som kort och gott kundgjorde att jag inte hade artros eller några skelettförändringar. Jaha? tänkte jag. Det var ju bra. Nu då?

Jag avvaktade ytterligare en vecka i tron att jag kanske skulle få höra något mer men icke. När min syster sedan sa ”Han kommer inte att höra av sig, han hoppas han är klar med dig” så ringde jag själv upp vårdcentralen igen och bad att få boka en telefontid med doktorn för vidare uppföljning. Sagt och gjort fick jag en tid och samtalet blev kort. Jag frågade vad han tänkte göra nu och han svarade trevande att han kanske kunde remittera till ortoped. ”Okej”, sa jag. ”Då vill jag ha remiss till Elisabethsjukhuset i Uppsala”. Då Dr. Ahmed inte var säker på om han fick remittera mig dit eftersom jag bor i ett annat landsting fick jag prata med hans chef som efter många om och men till slut förstod att jag ville nyttja mitt fria vårdval men inte vårdgarantin, dvs jag skulle inte få några resor betalda av min hemkommun och väntetiden kunde bli längre. Äntligen hade jag fått remiss till Claes-Olof Stiernborg.

Under de senaste åren har jag läst mycket om just hallux valgus-operationer -hur de går till, resultat, olika kliniker och metoder osv. Den metod som kändes mest lockade (även om den inte var så noga beskriven någonstans) var just metoden som Dr. Claes-Olof Stiernborg använde i Uppsala. Metoden skulle innebära minimalt sågande i benet, ingen skruv och kort sjukskrivning där man skulle gå på foten direkt efter operation för att skynda på läkningen. Tanken på att vara sängliggande i månader efter operation hade länge avskräckt mig då jag helt klart skulle bli knäpp och må piss av det och att slippa ha skruvar i fötterna lät ju fantastiskt att slippa! Därför var valet av klinik och läkare ganska enkelt då jag inte hade kunnat hitta något liknande någon annanstans.