6 veckor
Nu har det faktiskt passerat 6 veckor. Det känns som att det gick jättefort! Men om jag tänker närmare på det så känns det också som en evighet.
Då det hade gått 5 veckor kände jag att det nog inte var helt realistiskt att gå tillbaka till jobbet en vecka senare varpå jag mailade till Magnus på rådgivningen som bokade in en telefontid med Dr. Johan Hising. Vi pratades vid för fyra dagar sedan om hur det har gått och hur det känns och han bedömde i samråd med mig och hur jag kände att jag nog skulle ta ett par veckor till. Det känns så främmande för mig att en människa säger åt mig att känna efter och vara lyhörd för vad kroppen säger då jag under så många år fått höra motsatsen ^^ Idag vet jag ju med mig att jag kan vara känslig men det gör mig ju inte mer benägen att ignorera kroppens signaler. Gör det ont så gör det och då får det vara så. Däremot så har jag ju lärt mig att stå ut med en del smärta och inse när det faktiskt blir "för mycket".
Men åter till dagsläget då; Jag har inte gått så långa sträckor fram till den här veckan och drar mig för att lägga vikt på tåleden då den snabbt svullnar upp och blir jätteöm. Tån är stel som en pinne när jag försöker att böja den uppåt, däremot går det bättre nedåt (när den inte är svullen). Nu har jag även börjat kunna böja "toppen" av stortån och inte bara första biten, men det går ju inte jättelångt. Dr Hising påpekade att det är normalt att vara stel så jag gör mitt bästa för att inte oroa mig. Jag har ju läst lite för många skräckhistorier om dåliga resultat och folk som skyller på att de inte rörelsetränat tillräckligt osv... Men jag väljer att lyssna på min doktor och min fot och pusha så långt det går utan att det gör ont. Förr eller senare SKA det släppa.
Han var lite konfunderad över att mitt operationssår läkt så långsamt (sista biten skorpa föll av dagen efter vårt samtal) men jag håller det rent och har stenkoll så att det inte blir irriterat. Det är speciellt en punkt som är väldigt öm och lite irriterad men det vätskar och bränner inte, utan kryper mer så jag hoppas att det bara läker -i sin egna långsamma takt.
För ett par dagar sedan tog sambon med mig på "shoppingtur" till djuraffären, matbutiker, Dollarstore och Rusta för att helt enkelt ta min första normala "promenad" och se hur det kändes. Jag skulle även bunkra upp så att jag kan klara mig själv i 10 dagar då han reste iväg i morse. Det gick helt ok även om jag var tvungen att vila foten på instrumentbrädan i bilen under transporten mellan butikerna och framåt slutet av turen led jag i tystnad då foten hunnit bli oerhört svullen och öm. Men jag gjorde det i alla fall! Nu vet jag med all säkerhet att 2 veckors sjukskrivning till inte var en dum idé. De ska jag spendera med att fortsätta försöka lära mig gå och hoppas på att jag snart kan ta ett normalt rullande steg utan att vilja skrika och komma längre än till brevlådan.
Idag fick jag även besök av en manlig kompis som hade tagit med sig två par skor i storlek 42. Detta för att jag i förra veckan försökte mig på att prova ALLA skor vi har hemma för att se om någon överhuvudtaget skulle fungera att jobba i då foten förmodligen kommer fortsätta att vara svullen även då. (Det finns ju inte en chans att jag får ner foten i mina nätta små skinnloafers.) Jag har normalt storlek 39 och min sambo 40-41 men jag fick inte ner foten i någon sko alls. De min kompis tog med sig däremot gick utmärkt! Jag ser lite ut som en clown i converse eller en tonåring med fölben och alldeles för stora fötter men det går! Så om det blir aktuellt är jag nu riggad så att jag slipper jobba med specialskon. =D
Då det hade gått 5 veckor kände jag att det nog inte var helt realistiskt att gå tillbaka till jobbet en vecka senare varpå jag mailade till Magnus på rådgivningen som bokade in en telefontid med Dr. Johan Hising. Vi pratades vid för fyra dagar sedan om hur det har gått och hur det känns och han bedömde i samråd med mig och hur jag kände att jag nog skulle ta ett par veckor till. Det känns så främmande för mig att en människa säger åt mig att känna efter och vara lyhörd för vad kroppen säger då jag under så många år fått höra motsatsen ^^ Idag vet jag ju med mig att jag kan vara känslig men det gör mig ju inte mer benägen att ignorera kroppens signaler. Gör det ont så gör det och då får det vara så. Däremot så har jag ju lärt mig att stå ut med en del smärta och inse när det faktiskt blir "för mycket".
Men åter till dagsläget då; Jag har inte gått så långa sträckor fram till den här veckan och drar mig för att lägga vikt på tåleden då den snabbt svullnar upp och blir jätteöm. Tån är stel som en pinne när jag försöker att böja den uppåt, däremot går det bättre nedåt (när den inte är svullen). Nu har jag även börjat kunna böja "toppen" av stortån och inte bara första biten, men det går ju inte jättelångt. Dr Hising påpekade att det är normalt att vara stel så jag gör mitt bästa för att inte oroa mig. Jag har ju läst lite för många skräckhistorier om dåliga resultat och folk som skyller på att de inte rörelsetränat tillräckligt osv... Men jag väljer att lyssna på min doktor och min fot och pusha så långt det går utan att det gör ont. Förr eller senare SKA det släppa.
Han var lite konfunderad över att mitt operationssår läkt så långsamt (sista biten skorpa föll av dagen efter vårt samtal) men jag håller det rent och har stenkoll så att det inte blir irriterat. Det är speciellt en punkt som är väldigt öm och lite irriterad men det vätskar och bränner inte, utan kryper mer så jag hoppas att det bara läker -i sin egna långsamma takt.
För ett par dagar sedan tog sambon med mig på "shoppingtur" till djuraffären, matbutiker, Dollarstore och Rusta för att helt enkelt ta min första normala "promenad" och se hur det kändes. Jag skulle även bunkra upp så att jag kan klara mig själv i 10 dagar då han reste iväg i morse. Det gick helt ok även om jag var tvungen att vila foten på instrumentbrädan i bilen under transporten mellan butikerna och framåt slutet av turen led jag i tystnad då foten hunnit bli oerhört svullen och öm. Men jag gjorde det i alla fall! Nu vet jag med all säkerhet att 2 veckors sjukskrivning till inte var en dum idé. De ska jag spendera med att fortsätta försöka lära mig gå och hoppas på att jag snart kan ta ett normalt rullande steg utan att vilja skrika och komma längre än till brevlådan.
Idag fick jag även besök av en manlig kompis som hade tagit med sig två par skor i storlek 42. Detta för att jag i förra veckan försökte mig på att prova ALLA skor vi har hemma för att se om någon överhuvudtaget skulle fungera att jobba i då foten förmodligen kommer fortsätta att vara svullen även då. (Det finns ju inte en chans att jag får ner foten i mina nätta små skinnloafers.) Jag har normalt storlek 39 och min sambo 40-41 men jag fick inte ner foten i någon sko alls. De min kompis tog med sig däremot gick utmärkt! Jag ser lite ut som en clown i converse eller en tonåring med fölben och alldeles för stora fötter men det går! Så om det blir aktuellt är jag nu riggad så att jag slipper jobba med specialskon. =D
Alltid ganska svullen, men vänster gör oftast mer ont!
